Den svarta dahlian (2006)

Dahlian är en prydnadsväxt från Mexiko tillika det sådär lagom smickrande och förminskande smeknamnet på Elizabeth Short, en ung kvinna på glid i fyrtiotalets Hollywood, med skådespelardrömmar och en del skumma bekanta. Bland de senare finns en byggherre som byggt sin karriär på, så att säga, falska grunder, och i ett svep antyder Brian De Palma att hela Hollywoord är ett moraliskt fuskbygge, med begravda hemligheter och lögner under marken. Men det känns väl som ett rätt uttjatat tema?
Den svarta dahlian är en rejäl munsbit med mycket dekadens och många sexförvecklingar, men med ungefär lika mycket tuggmotsånd som den där grytsteken och de där överkokta morötterna som Scarlett Johansson serverar de två poliser (spelade av Josh Hartnett och Aaron Eckhart) som försöker hitta Dahlians mördare. De Palma har nog varit ute efter lite kryptisk film noir á la Howard Hawks The Big Sleep men den snåriga intrigen blir till slut en alltför vildvuxen dito. (Filmen kanske kan vara intressant att se om bara för att se om man kan hitta ut.) De Palma tycks inte heller ha nöjt sig med att ha återanvänt dubbelgångartemat från Hitchcocks Vertigo redan i Obsession (1976) och det går igen (!). Och visst är filmen i mångt och mycket en pastisch. Men det är många gånger snyggt med djupfokus och vidvinkel, och allt som allt ganska trivsamt ända tills man inte ens orkar skratta åt det gravallvar som aldrig gått att ta på allvar.
Elizabeth Short har funnits i verkligheten och mordet är fortfarande ouppklarat = mytbildning och hårdrockare. Men De Palma återberättar hennes sorgliga öde rätt smidigt och fint med hjälp av då och då inflikade provfilmningar (ja, fiktiva, alltså).
På radion hörde jag att James Ellroy inte är särskilt nöjd med hur hans roman med samma namn, översatts till vita duken. Men han skrattar hela vägen till banken, förstås. Bara se till så att inte De Palma får anledning att göra det också.