Ung snut (2005)

Det går upp ett verkligt bra franskt polisdrama på fredag. Alltså inte alls som den franska polisaction Fiender Emellan (2004) försökte med förra året på svensk bio, denna tama ursäkt till stormästarmöte mellan med Gérard Depardieu och Daniel Auteuil. Utmärkt, utmärkt (och César-belönad) är här istället Nathalie Baye som den tillnyktrade avdelningschefen Caroline Vaudieu.
Man kan ana att hon i titelns unga snut, Antoine, ser en ställföreträdande son. Antoine är nyutexaminerad ute på gatorna i stora Paris, med fästmön hemma i lilla Le Havre, och född samtidigt som Vaudieus avlidne son. Hon ser efter honom lite ibland, och Antoine får snart lära känna polisvardagen på riktigt och han inser att brott inte är alltid är raffinerade eller nesligt uttänkta, utan ibland bara dum slump på grund av vanlig fylla och misär.
Ett mord begås, men det är inte tal om någon stor hetsjakt, och ett tag undrar jag vem eller vad som egentligen är föremål för filmens intresse. Men det är nog dem allihop. Poliserna. Utan jättemycket till sedvanlig intrig saknar Ung snut också snutfilmens deadline. Det finns ingen bomb som detonerar ett särskilt klockslag och så vidare. Visst, mordet kanske kommer att uppklaras innan filmen är slut, men det framgår inte helt klart hur eller när. Den rastlöse skulle kanske påstå att inget händer.
Men det finns annat som pågår vid sidan om, utanför yrkesrollen, som är minst lika viktigt, sånt som i slutändan samtidigt oundvikligen hänger samman med det som pågår i jobbet. Det här gör att utvecklingen i filmen känns verklighetstroget slumpartad snarare än genretroget förutbestämd. Antoine som sett poliserna på film blir följaktligen något besviken av poliserna i verkligheten.
När den tickande klockan väl börjar sin tidräkning mot slutet av filmen, och något verkligen "händer", kommer det nästan som en överraskning, fastän jag borde veta bättre.
Tänk om svenska filmmakare kunde åstadkomma åtminstone en sån här rulle per dussin wallandrar. Men problemet med svenska polisrullar är att de alltför ofta famlar efter för mycket och målar upp någon rysk fan på väggen, eller bara låter påskina att den civiliserade världen, som vi känner den, är hotad av en demoraliserad cybergeneration. Den bästa Beck-filmen på länge, Skarpt läge, skildrade istället mäns våld mot kvinnor, något mer verklighetsnära, och nådde därför också en högre trovärdighetsnivå än vanligt.
Slutscenen i Ung snut är kanske klyschig, men jag tänker mig den som en fin fransk evergreen. Tänk Tiden som finns kvar och De 400 slagen.