Tacksamma Conan O'Brien-gäster

Jim Carrey
För att han springer fram och tillbaka som ett barn, uppspelt och desperat efter kärlek. Jim försöker inte dölja att han brinner för uppmärksamheten och inte för något så banalt som att göra människor glada. Det är mer hysteriskt än hysteriskt roligt men ändå naket, utlämnande och alltid lika rörande.

Jeff Goldblum
Mest för att hans spjuveraktiga leende tar Conan O'Brien på sängen och för att han jämt pratar om vilken sorts tyg han har på sig. Och för att han med en ögonbrynsvink så nonchalant viftar bort Conans påståenden om att han beter sig "gay".

Will Ferrell
Som när Conan O'Brien säger till Will att han är svår att intervjua och kallar honom för "clown" varpå Will svarar att han är en "sad clown" och sedan tittar ömsom ledset, ömsom osäkert leende in i kameran till tonerna av Green Day-rockarna Simple Plans "Welcome to my life".

Sarah Vowell
Okej, delvis för hennes röst. Men mycket också för hennes pessimistiskt uppgivna sinnelag. Det blir liksom mycket roligare än SVT:s "Griniga gubbar".

Will Arnett
Också för rösten. Sen för att han påminner mig om "Arrested Development" och säger förbjudna saker. Med den rösten.

Festligt

Guldet i curling var nästan det mest nervpirrande hittills. Curling är min sport. Skyndade mig sedan iväg för att träffa Jonas och Alexandra. WE, det där gamla skate- och snowboardmärket som nuförtiden mest annonserar i Moore, hade ordnat tillställning med anledning av vårkollektionen. Det var restema i katalogen och i butiken hängde det jordglobar från taket och flygvärdinnor, men inte en enda steward, delade ut boardingkort till festen. Jonas hade fått en egen stad uppkallad efter sig på WE:s alldeles egna världskarta. I spent a week there one night. Kläderna var pikétröjor med ränder och så tröjor med blommor eller tryck. Eftersom vakten sedan vägrade att släppa in oss innan tio på Hotellet fick vi dessutom chansen att uppleva Brasserie Godot. Herregud. Men det är väl inget att ondgöra sig över, Alexandras drink var jättegod också. På Hotellet sen spelade Mando Diao rockmusik live. Men i övrigt var det ganska trevligt. Musiken annars var naturligtvis retro och det slog mig att ett hack i skivan konnoterar autenticitet snarare än klåfingrighet i mp3-spelarens era. Försökte dansa så gott jag kunde mitt i kotteriet, sen hemåt.
Eftersom jag missade Matteusevangeliet igår ska jag åtminstone försöka se Pasolinis Mamma Roma på Cinemateket ikväll. Snyltaren ackompanjerades av Bach och jag har för mig att det är Mozart som gäller under Mamma Roma. Pasolinis skildringar av 1960-talets Italien och dess urbana subproletariat skulle ju väcka associationer till och korrespondera med den förindustriella mytologin. Får nog återkomma till hur.
Såg en man som åt en kanelbulle på tunnelbanan. Kändes oerhört positivt och livsbejakande. Fast gladast blir väl hon, en sån där läskig och mäktig pr-människa om man får tro reportaget i förra Faktum, som propagerar för Kanelbullens dag.

Film och häng

Såg Capote, om Truman Capote, igår. Alltid intressant med en författares ego i centrum, och jag tittar extra gärna när det gäller en mondänt intellektuell Capote runt 60-talets början. Philip Seymour Hoffman var en fröjd att se. Han spelade rollen välansat och kokett med halsduk från Bergdorfs, såg väldigt smal och len ut och gör på det stora hela nog (fjol)årets mesta porträtt. Capotes karaktäristiskt pipiga röst klarade Hoffman galant, fastän det lät ungefär som en dålig Parlamentet-imitation om man blundade. Har inte läst Med kallt blod, den ”dokumentära roman” som filmen skildrar tillkomsten av, men sett filmen med Robert Blake från 1967. Det kanske förtog lite av spänningen. Hur som helst ett nyanserat drama om den vanskliga balansgången mellan fördjupande reportage och kannibaliserande sensationsjournalistik. Och dessutom berättat med hjälp av, som man sa förr, valörrika bilder. Var Capote en hjärtlös cyniker, en målinriktad karriärist eller en kännande medmänniska? Kanske lite av varje.
Och märkligt nog verkar det nu komma ytterligare en film som handlar om exakt samma Capote och exakt samma period av hans liv, regisserad av mannen som gjorde den här, och med namn som Toby Jones, Sandra Bullock, Daniel Craig, Gwyneth Paltrow, Sigourney Weaver, Jeff Daniels och Isabella Rossellini i rollistan. Taskig tajming.

Köpte ett fint foto av ett indiskt skepp på Myrorna för en tia. Fick sedan fint besök av Jonas och Jonas. Åt dyrt köpebröd från Dalpojken och drack kaffe i de små kopparna. Dansade promiskuöst, pratade högstadieminnen.
Såg kommande svenska filmen Keillers park i morse. Det är berättelsen om den stele kostymnissen Peter som träffar den mer frisinnade och out going Nassim. Filmen, inspirerad av verkliga händelser (som det går att läsa om i Johan Hiltons No tears for queers), handlar om ”modet att trotsa de oskrivna lagarna”, som det formuleras i pressmaterialet, och synar dessutom kärlekens skuggsida. Det började för all del bra, billigt men okej foto, men kändes snart ganska darrhänt och tonträffen ljöd bara sporadiskt (Stockholm Boogies ”Purjo bastar 25, han kickar fet fest på Apberget” från förra året konkurrerar nu med Keillers parks ”Städning! Bajspackarn har sprutlackerat handfatet”). Sedan hade långfilmsdebuterande regissören Susanna Edwards valt att alternera mellan färg och svartvitt vilket störde mer än det tillförde. Lyckades ändå bli gripande till slut, kanske oundvikligt med tanke på den tragiska utgången.

Utflykt och besök

Hann med en alltför kort avstickare till Paris med Emma innan skolan tog fart. Stor stad. Köpte min första petite choux per omgående men det var dessvärre kaffesmak på den. Promenerade långt och länge i solen. Började i Sorbonnekvarteren där vi bodde på ett billigt hotell med balkong. Åt frukost i närheten på ett stereotypiskt kafé bland franska män, alla djupt upptagna med dagens tidning. Tog oss till Jardin du Luxembourg och sen vidare längs Seine, såg Notre Dame på håll, förbi Louvren och fram till Triumfbågen. Stora boulevarder och folk som stod i milslånga köer till någon fotoutställning. Emma hittade Brigitte Bardots självbiografi för 8 euro. Vi fortsatte till Maraiskvarteren och fikade på murrigt kafé med röda sidendraperier. Tittade efter fler böcker, bland annat. Jag hittade massvis med billig litteratur och roliga tidningar. Synd att jag inte kan franska bara. Emma köpte bok om skandalösa filmer medan jag fick kompromissa och köpa en bok med filmaffischer från det ogenerat kolorerade 30-talet på Centre Pompidou.
Fredagskvällens fiskburgare på Quick toppades av jazzrestaurangen i Montmartre på lördagen. Sådär gemytligt och genuint att man nästan skäms för att man kommer och stör. Den äldre herrn spelade klarinett för glatta livet, den yngre lät fingrarna flyga över tvättbrädan (inte bildligt menat). Drack vin och spillde förstås direkt på den vita tröjan.
Åkte norrut till stor loppis på söndagen och såg våra bordsgrannar från jazzrestaurangen i vimlet, dock inte röktanten som gissat Emmas stjärntecken (fel). Hittade tusentals A4-filmaffischer för typ en euro styck. Köpte en. Letade sedan desperat och utsvulten efter bra filmer på söndagen och hittade mängder. Men dessvärre problem med språket igen. Och kändes pinsamt att åka hela vägen till Paris för att köpa Bergmanfilmer. Därför blev det till slut en mindre känd sak av Otto Preminger för 10 euro. Snygg framsida.
Efter ett par tafatta snabbmatsförsök gav vi till slut upp och blev skinnade på 4 euro per 25 cl Coca Cola tvärs över gatan till Cinémathèque Français. Inte vidare god omelett var det heller. Men Cinemateket var trevligt trots att de inte sålde några billiga filmer (som i Berlin). Var däremot på rolig utställning (dock inte lika stor som den i Berlin), huvudsakligen om filmens barndom, självklart med fokus på Méliès. Snygga kostymer från Ivan den Förskräcklige också. Synd att tiden inte räckte till. Köpte en 33 cl Coca Cola för 80 cent i läskautomaten på vägen ut.
Läste Idioten intensivt på flyget och under transfern, tur och retur. Hann ändå bara med en fjärdedel.
Missade tråkigt nog Petters födelsedagskalas men som tur var dök åtminstone två örebroare upp i Stockholm helgen därpå för Atmospherekonsert. Tomas kom redan på onsdagen och sedan anslöt Patrik på torsdagen och Jonas kom samtidigt hem från fjälläventyr. Åt pizza och drack öl. Lyssnade på hiphop. Det kändes som för fem år sen. Kom till Debaser för sent och missade Brother Ali och fick inte hänga in våra jackor. Än sen. Slug var bra.
Åt fiskburgare i Big Mac-bröd och chokladmunk på fredagen med Tomas, Patrik och Soydan. Sen gick vi hem till Erik och lyssnade på techno.