Förra veckan läste jag om Pentagons planer på en bögbomb under 90-talet. Det är inte konstigare än det låter: en bomb som förvandlar fienden till villiga, motståndslösa homofiler. För oss som läst Jon Ronsons The Men Who Stare at Goats, där det står om övningar i experimentell krigsföring i USA, som försök att stirra ihjäl getter och gå genom väggar, kommer det inte som någon överraskning. Att det här med gayness fortfarande är ett mystiskt och skrämmande kapitel framgick också nyligen när amerikansk militär skickade hem tolken Stephen Benjamin från Irak med hänvisning till hans sexuella preferenser. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Stephen Colbert förordar, som vanligt, det förra. Det diskuterades på Fresh Air också (19/6).
Ibland tycks det som om en hype uppstår av sig själv, spontant, av en olyckshändelse, och de som kommenterar hypen, och kungör den för allmänheten à la Post- och Inrikes Tidninger, är lika oskyldiga som alla andra. "Hoppsan, här har vi en ny hype som alla pratar om, skyll inte på mig, jag är bara budbäraren. Jag meta-kommenterar den." Men vems fel är det då att jag ringer Akademibokhandeln och frågar om de har Dana Vachons Mergers & Acquisitions inne så att jag kan köpa den nu och läsa när jag är i Portugal? Jag köpte ju Curtis Sittenfelds Prep förra våren, som jag visserligen glömde läsa i sommarhettan men sedan dess har plöjt och, visst, den är inkännande och fullt godkänd, och jag tänker inte vara mindre hype det här året. I senaste numret av Dagens Industris ungdomliga livstilsmagasin DiEGO (sug bara på de sista två stavelserna) tipsar man om Dana Vachons Mergers & Acquisitions två gånger. Först som en identitetsmarkör för "elitisten" och sen i en text om den allmänna populärkulturella förtjusningen i rika män som jobbar med hedgefonder. Vips så har vi en hype (eller heter det buzz?) som vi varken rår för eller är med att skapa eftersom vi bara importerar den från New York Observer et al. Beskrivningen av årets sommarbok utlovar inte direkt någon omtumlande aha-upplevelse - "As an analyst for JP Morgan, Dana Vachon learned that money can buy you anything—except a life." - men det låter ändå precis som ungefär vad man mäktar med att läsa på ett varmt tåg till Lissabon. Minns att jag läste usla Djävulen bär Prada på min mormors balkong i Umeå för något år sedan. Vad man utsätter sig för. Kvinnan från Akademibokhandeln som jag pratar med frågar om det verkligen är en skönlitterär bok jag frågar efter - är det inte en ekonomibok? - men sen säger hon att det går bra att hämta upp den om två veckor i butiken. Hallå, läser ni liksom inte New York Observer, eller ens DiEGO, på Akademibokhandeln eller?! Men skit i det då. Får väl läsa Stieg Larsson som alla andra i sommar, som alla som hämtar sin hype från DI Weekend...
Hehe, John Schlesingers The Believers börjar med att Martin Sheen joggar svettigt över ett vägkrön. Lite oroväckande musik. Är det där en bil som jagar honom? Nej, det är bara mjölkmannen! Puh. Sheen sneddar säkert in på sin villatomt. Åh, John! Men det blir nästan Maratonmannen-obehag per omgående i alla fall. Sheens fru står i spilld mjölk och när hon tar tag i den elektriskt defekta kaffebryggaren dör hon efter en halvminuts skakande. Scene. Sen är det naturligtvis (suck) en genomdjävulsk afrikan som på jedi-manér smugglat med sig häxkrafter genom flygplanskontrollen, och jag har egentligen svårt för religiösa thrillers, men 1980-talets New York är så fint! Så Fåfängans fyrverkeri. Opium. Harry Schein skrev: "Idrott är opium för folket. Så travesterade Ivar Lo-Johansson Lenins syn på religionen. Och Khomeini säger att musiken är opium för folket. Jag finner denna propaganda för opium ansvarslös." (Jag passar på att citera vad Schein skrev om sin förälskelse i Käbi Laretei: "Jag följde slaviskt hennes nycker, träffade henne närhelst det behagade henne att kalla på mig. Jag bytte till hennes tandkräm, var under en lång tid övertygade om att djupfryst spenat var bättre än färsk spenat.") Ännu ett guilty pleasure: Kommande bioattraktionen Mr. Brooks med Kevin Costner. Så mycket att förundras över att jag blir mållös, ger upp och dras med. Costner spelar Mr. Brooks, en mordmissbrukare påhejad av låtsaskompisen William Hurt. Han ska väl vara lite ångerfull, Mr. Brooks, men det är på sin höjd halvhjärtat gestaltat. Costners rolltolkning måste gå till historien som en av de mer obegripliga. Att förklara hur historien utvecklar sig är hopplöst. Det är en sån film som en del amerikanska kritiker suckar över och säger är "all over the place". Men i det här fallet innebär det bara att Mr. Brooks inte innehåller en död sekund. Många dumma, osannolika sekunder, men ingen död. Dane Cook är rolig också som seriemördaraspirant.
I. Lyssna på underhållande intervju med Larry Wilmore, Senior Black Correspondent på The Daily Show, här (scrolla ner till programmet den 6/6).
II. Redig rekapitulation av det franska valet här. Men inte ett ord om Turkiet. Inte heller i Jane Kramers aprilartikel om första rundan (förutom vid ett tillfälle där Bayrou säger att han inte vill ha ett större Europa). Nå, det kanske inte är lika intressant från en amerikansk horisont. Sarkozy har åtminstone lovat att han inte ska ta upp frågan om det turkiska medlemskapet i EU-toppmötet i Bryssel om två veckor, samtidigt som han ledigt inskärper att Turkiet inte har någon plats i EU. Gosse. I kategorin bildade-män-som-får-uttala-sig-i-P1 finns Sveriges generalkonsul i Turkiet Ingmar Karlsson. Jag köar för att låna hans nya Europa och turken där han argumenterar för ett turkiskt EU-medlemskap. Dilsa Demirbag-Sten gillade inte riktigt det där, förstås, och svarade med en lista på saker som är dåliga med Turkiet. Lennart Berntson är skeptisk och ser inte den historiska samhörigheten. Är jag bara en naiv entusiast? Ska jag se om Midnight Express?
Jag safariserar bland svensk filmkritik på nätet, på jakt efter politiken, utanför de stora tidningarna. Men Dagen verkar nästan helt sakna recensioner av film (blasfemi?). Den enda recension jag hittar, av dokumentären Nunnan (!), kostar 9.90 kr. Är det någon som känner till någon annan högertidning som har tydligt politiskt färgade filmrecensioner? Jag söker mig vänsterut. Inte oväntat skriver både Internationalen och Flamman om V för Vendetta. "I det politiska budskapet finns tyvärr ett par blinda fläckar som gör det osympatiskt för en socialist" eftersom det är "aktivistiskt, individualistiskt och spontanistiskt", konstaterar den förra. Den senare ser "en film som sitt radikala yttre till trots smeker våra ledarskribenter medhårs." Mer förvånad är jag över Internationalens valhänta recension av Jakten på lycka, vars politiska budskap till och med undertecknad gick till storms mot, och recensenten faller istället pladask för sentimentaliteten. Tack och lov har recensionen av Vänner för livet den mer förväntade rubriken "Reaktionäraste smörjan". Kritiken mot det anti-progressiva återkommer i Flammans recension av 300, som identifieras som "genuint reaktionär". Lite intressant annars att Flamman i två recensioner kritiserar svensk filmkritik. Jesper Weithz refererar i sin text om Bobby till recensionerna i SvD och DN och konstaterar: "När svenska kritiker kan finna något politiskt intressant i Bobby ska vi nog inte göra oss lustiga över korkade amerikaner." Aron Etzler skriver att "svenska recensenter missar hela poängen" med Alla kungens män. Om de svenska filmrecensenterna bara hade tänkt efter lite skulle vi, enligt Etzler, "sluppit att få intressanta filmer bortsorterade av klåpare, och fått leva i ett land där uttråkade luftpastejer som Marie Antoinette höjs till skyarna."
I. Jag vet inte hur många gånger jag hört att kocken är den nya rockstjärnan. En smula väntat skriver Karolina Ramqvist om det idag, myten om kockens råmanliga ståndaktighet och dem som vill leva den. Anna Hellsten var ute i ett liknande ärende förra året. Mycket riktigt. Men det var inte mycket alfahanne över Bill Buford, som skrivit köksskildringen Hett, på Kulturhusets författarscen igår. Karsten Thurfjell frågade vad kockar tyckte om att bli beskrivna som monster i boken och Bill konstaterade att "they love it" men att de flesta ändå är dyslektiska. Karsten påpekade att han gjort samma observation i Sverige. Så, kockens machoposer kanske har sin förklaring i specifika läs- och skrivsvårigheter? Sad.
II. Den svenska titeln på Denis Dercourts La Tourneuse de pages avslöjar mer än nöden kräver. En studie i hämnd, liksom. Ja, vi fattar! Kunde den inte bara fått heta Bladvänderskan? Idag är det biopremiär för Jia Zhang-Kes Still Life som fick Guldlejonet förra året. Filmen skildrar efterverkningarna av Kinas utbyggda vattenkraft. Tvångsförflyttningar och översvämmade städer. Den har fått titeln Stilla liv i Sverige och det är väl en snygg titel. Men Ännu liv, mot alla odds, känns som en minst lika korrekt översättning efter att ha sett filmen. Eva af Geijerstam har andra funderingar:
Svenskar och tyskar kallar det stilleben. Engelskspråkiga säger still life. Fransmän och italienare "död natur": nature morte, natura morta. Den stillsamma ironin i kinesiske Jia Zhang-Kes titel har gått förlorad i den svenska översättningen. Inte för att vara petig, men det är inte endast stilla liv utan även "stilleben" i betydelsen död natur hans kamera kontemplerar.
