Fem jobbiga saker jag tvingat mig själv att gilla

I. Tittarfrågorna om offside-regeln till Hasse Backe i TV4.
II. Magnus Hedmans smått aggressiva kroppsspråk och lätt sociopatiska blick i TV4.
III. SVT:s Staffan Lindeborgs sätt att uttala Wayne Rooney: Wayne Roeni.
IV. Amerikaners sätt att uttala latte: laahtej.
V. Wayne Rooney.

Dagens magasin

The New York Dog har en ganska självförklarande titel och utrymmet ägnas helt åt människans bästa vän. Det blir hundhoroskop, hundgodis och hunddödsrunor, om vartannat. Och Chanel-väskor. Glöm heller inte all hundvälgörenhet och de smaskiga hundvårdnadstvisterna. Joss Stone (för övrigt framröstad till bästa hundägare) har en hund som heter Dusty Springfield, Paris Hilton (framröstad till sämsta hundägare) har sin Tinkerbell.
Även The Hollywood Dog finns att köpa. We love your dog, we're only human.

Den manliga motsvarigheten måste vara Cigar Aficionado. På framsidan oftast en något ålderstigen, framgångsrik man, inte sällan i märkliga kläder (se bild), och i undantagsfall en Raquel Welch eller The Super Models of Cuba. Det är tydligt att cigarrtillverkarna, eller cigar stars som de kallas, inte är att förväxla med den simpla tobaksindustrin. Det handlar om snille och smak, om ett raffinerat hantverk och en likaledes sofistikerad njutning. På forumet diskuteras Kuba, whisky och terrorism samtidigt som man får möjlighet att vädra sitt missnöje, till exempel genom att upprört hävda att USA är femininiserat och kastrerat.
Alltsammans får en att tvivla på Freuds påstående om att en cigarr ibland faktiskt bara är en cigarr.

Kelis och Nas

När BET tidigare i år listade de hetaste svarta paren, hamnade Jada Pinkett och Will Smith överst, Beyoncé och Jay-Z tvåa, medan Kelis och Nas kom först på elfte plats. Detta fastän alla väl är överens om att Kelis och Nas, som man säger, äger allt och alla. Väl?
Jonas Hassen Khemiri kåserade för ett par veckor sedan i P1:s Godmorgon, Världen! om Dj Premiers solkiga (in a good way) och minimalistiskt melodiösa hiphopproduktioner från mitten av nittiotalet. Jag kände lite motvilligt igen mig. Kanske är det först och främst Nas man kommer att tänka på. Till Nas-debuten "Illmatic" från 1994 hade Premier gjort några av de mest karaktäristiska och epokgörande spåren, spår som bidrog till att en särskild östkustsljudbild idylliserades och många nostalgiska hiphoplyssnare mellan 25-35 är alltjämt fast i den. Nas sa saker jag inte riktigt förstod, invecklade ordflöden som jag lyfte tydligare betonade fraser ur och ropade med i.
Kelis intervjuades nyligen i hiphoptidningen XXL (1 2 3) och det framgår bland annat att hon numera samarbetar med Max Martin, vilket i en svensk kontext förstås känns helt bananas. Kelis får också en fråga angående feminism och hon menar att det inte är så märkligt och påpekar att hon been called worse things than a feminist. (I amerikansk populärkulturdebatt är väl feminism inte alltid en lika pk beståndsdel som i Sverige, och inom en machostursk hiphopkultur ses det som särskilt hotande - as it should.) Hon lanseras som talesperson för alla som är young, black and fabulous på bloggen med samma namn. Medan Beyoncé gör uddlösa låtar till Rosa Pantern-filmer sätter Kelis standard med "Bossy", och hennes "Millionaire" är en av de 20 bästa låtar 2000-talet hittills haft att bjuda på.
Men frågan är varför Beyoncé och Kelis ens ska jämföras med varandra. Hur mycket har de egentligen gemensamt? Okej, jämförts har i rättvisans också Nas och Jay-Z, även om alla hela tiden tyckt att Nas är sötare än Jay-Z. Men i dagsläget jämförs alla sångerskor inom R & B med just Beyoncé. Ta Christina Milian här, eller Rihanna här. Vem är sötast, vem sjunger bäst, vem är coolast, vem är ihop med vem. Hrm, det här var alltså mitt bidrag till eländet.

Sinbads tusen äventyr (1958)

Vaknade i morse och tittade på Sinbads tusen äventyr och blev besviken. Vet inte vad jag hade väntat mig men. Ibland överraskar de ju, de där gamla Technicolor-extravaganserna. Men det var för förutsägbart, Sinbad var bara raka rör och saknade glimt i ögat, dessutom var kostymerna för grälla (jag vet, jag trodde inte heller att det var möjligt) och det hela mynnade inte ut i den kitsch jag hoppats på. Men att Sinbads trolovade plötsligt blir liten som Nils Karlsson Pyssling och sedan förvaras i en liten ask innanför Sinbads midjebälte, är förstås förtjusande. Skönt också att se en kulissversion av Bagdad i all sin prakt. Och sultaner som åberopade Allah utan att de fick något sådär lömskt och illasinnat i blicken. Mmm, den där enkla, exotiserande tiden.

Umeå, sommarfilmer, Greider och Uddén

I. Förra midsommar hos Rut var jag utlämnad åt Den engelske patienten på kvällskvisten sedan Rut gått och lagt sig (nåja, den var inte helt usel) och jag tänker inte göra om samma misstag. Så mina läsförberedelser inför resan till Umeå har tilltagit exponentiellt den senaste tiden. Vånda och förväntan! Men all ackumulerad önskeläsning måste ske nu. Innan 3 juli. Innan sommarjobbet. Helt plötsligt är det meningen att jag ska plöja Roland Barthes Mytologier, Lauren Weisbergers Djävulen bär Prada, Levitt & Dubners Freakonomics samt gärna nya nummer av Sight & Sound, Bon och Sex. Helst Nabokovs Pnin också. Västerbottens-Kuriren, förstås.
Men medan Rut går på utomhusgudstjänst på Gammlia (bilden) hinner jag åtminstone med ett eller annat kapitel medan jag äter ett tunnbröd. Kanske är flyget försenat.

II. Sommar och filmbolagen tar chansen att dels sortera ut gammal skåpmat men också att locka de stora skarorna med påkostad eskapism, särskilt när en nyckfull väderlek gör utomhusaktiviteter omöjliga. För om sommarvädret sviker är det helt okej att gå in och läppja på en Ramlösa med granatäpplesmak i en halvfull salong. Om det istället, som nu, är hetlevrat, är en svalkande avstickare på sin plats.
Många serietidningshjältar blir det. På senare år Spider-Man och Batman Begins, och nu i sommar Superman Returns. Dessutom har redan Omen, en kuriös nyinspelning av skräckklassikern från 1976, haft premiär. Snart också katastrofrullen Poseidon, ytterligare en remake, med obefintliga karaktärsstudier men desto fler digitala flodvågor, samt uppföljaren till Pirates of the Caribbean. Den nya Beck-filmen, inte den artistiska uppryckning som en svensk film på dekis behöver kanske men ändå helt okej hantverk, kan nämnas som svensk representant bland de tänkta publikmagneterna.
För vänner av det mindre bombastiska rekommenderas The Squid and the Whale och Kvinnor Offside. Den förra är bäst och påminner ytligt sett om Wes Anderssons filmer (det är tennis, söner som ser/gör upp till/med sina smått megalomaniska fäder och Life Aquatic-manusförfattaren Noah Baumbach som regisserar) men saknar absurdistiska putslustigheter. Den senare är en ganska tillrättalagd Jafar Panahi-film som ändå lyckas med sin nästan neo-realistiska föresats och under en småskojig fasad underminerar det iranska kvinnoförtryckets grundvalar.

III. Kan inte komma över faktumet att Göran Greider för någon vecka sedan i DN avslöjade att han sett Sagan om Ringen typ femton gånger. Allt det auktoritära och småfascistoida går ju stick i stäv med hans egna politiska utlevelser, väl? Men han gillar det småskaligt rurala i Fylke, antar jag.
Kan heller inte kommer över den fråga som Cecilia Uddén för någon vecka sedan i P1:s Konflikt, slängde fram till några Guantanamo-ansvariga, angående fångar som trots bevisad oskuld inte släppts fria på grund av oklar hemvist: "Why didn't you relocate them to Mississippi to pick cotton?" Ouch.

Potpurri

The Tough Alliance - Silly crimes
Nelly Furtado - Promiscuous
Nelly Furtado - Maneater
Nelly Furtado - Say it right
Rozetta Johnson - Mine was real
Kalle J - B.G.I.T (och håll utkik här efter videon = bäst!)
The Pipettes - Pull shapes
Bikerboy - You got me wrong

Hollywood gör om igen

Zach Braff, som gjorde den lite omdebatterade (1 2 3) och i mitt tycke bitvis gemytliga men på det stora hela ganska medelmåttiga och generiska independentkomedin Garden State, kommer med en ny film nästa år. Även om Scrubs gått lite i stå så är hans komiska tajming fortfarande över all kritik när han har på sig läkarrocken. När han sportade alternativrocken i Garden State och mest såg mollstämd ut däremot, nja, då var det inte lika hett. Därför vet jag inte hur exalterad man ska vara över faktumet att han nu ska göra en remake på ojämna Susanne Biers suveräna och ångestridna Älskar dig för evigt. För Zach Braff ska visst skådespela i den, Open Hearts, också och jag vet inte om han är den Gunnar Björnstrand som behövs för rollen. Tja, nu får Zach i alla fall ett ypperligt tillfälle att bevisa att han inte bara kan leverera puttenuttiga kvinnoporträtt. Och vågar man gissa att José Gonzalez är given på soundtracket?
PS. Jag äter upp mitt godishalsband om inte Wes Andersson har med Caetano Velosos "O Leãozinho" i nästa film.

Titta på VM

Ikväll är det match (och jag tror att vi vinner)! Och juni månads hittills roligaste och mest otippade sätt att få tiden att gå har varit direktsändningarna från fotbollslandslagets träningar i TV4+ . Inte för att de forcerade analyserna är särskilt spännande, och skadespekulationerna så fort någon får en boll på smalbenet, är bara fåniga. Men jag gillar det vardagliga och dagsländelika som känns igen från dokusåporna, även om landslagets träningspass överröstas av ansträngt munhugg à la TV4:s sportredaktion istället för att som, säg, Big Brother visas okommenterat.
Kan bara hoppas att TV4+ försöker bli sportens svar SVT24 och börjar visa, typ, Örebro SK:s träningar. Jag menar, jag tittar lika gärna på det som på något slentrianföredrag av Ursula Berge. Herish Kuhis kinder som blir röda av andfåddhet, Patrik Anttonen som snubblar på bollen och Lars Larsen som pratar danska.
Allt det här excessiva synliggörandet påminner lite om Säffles webcam som Jörgen uppmärksammade förut. Allt blir tillgängligt, visas upp och ställs ut, bara för att möjligheten finns. Jag har pratat om informationsöverflöden förut (vilken självmedveten skribent har inte det den här sidan 1980-talet?). Det gäller nu bara att hitta guldkornen också. Säffles webcam är förstås ett av dem, och här är ett annat.
Namedropping och tvångsmässigt "teoretiserande" (valfritt): Vår tids bildmani möjliggjordes först av fotografiet på 1840-talet och sedan av filmkameran mot slutet av 1800-talet. Tyske filmteoretikern Siegfried Kracauer poängterade de rörliga bildernas ursprung i just fotografiet och såg tekniken som ett sätt att registrera det flyktiga och förgängliga, det slumpmässiga flöde som är livet. För filosofen Maurice Merleau-Ponty var den filmiska erfarenheten en medierad erfarenhet av varat-i-världen. Och verklighetskänslan som de rörliga bilderna skapar är enligt Deleuze inte någon illusion eftersom de, genom just rörelsen, faktiskt är något ur verkligheten. Liksom Bergson menar han ju att världen är en universell och dynamisk rörelse av universella och dynamiska bilder. De rörliga bilderna kan synliggöra det vi på grund utav vår perceptions begränsning inte uppfattat tidigare. Film producerar verklighet.