Det jag förbannat mig mest över den senaste tiden, om än lite avmätt och sömngående, är diskussionen om den förmodade bloggdöden. Det är tonläget som är störigt förstås. Gamla medier/journalister som känt sig hotade av nya medier/journalister och nu tror sig ha avgått med segern i det stora slaget om framtiden. Nyliga exempel: Susanna Popova i SvD och en kort triumferande notis av Mårten Blomkvist i DN om att bloggen kan gå och lägga sig. Martin Jönsson tar ned diskussionen på jorden. Snarlikt: Promoe har gjort en låt som heter "Murder Murdoch" som handlar om att han inte gillar, just det, Rupert Murdoch och MySpace, och så vidare. Rappare som är vana vid gamla medier känner sig hotade av nya medier och de rappare som kommer på köpet, alltså. Behöver jag påminna er om att Promoe på 90-talet var med att göra låten "I hate CDs"?
Den senaste installationen av Pirates of the Caribbean har fått ett helt okej mottagande i Sverige, relativt sett. En tvåa här, en trea där. Jag har inte sett den. Faktum är att jag inte ens sett den andra filmen, vilket så vitt jag förstår gör mig till en utrotningshotad art. En riktigt bra sågning ska kanske helst överraska och slå en med häpnad, och att BBC:s Mark Kermode ogillar Pirates of the Caribbean kommer inte direkt som någon överraskning. Men det är ändå imponerande att kunna uppbåda så mycket motvilja. Lyssna på honom!
Veckan har varit bedrövlig i vhs-hänseende. Jag har missat eller misslyckats med att spela in Nattbarn, Bröllopsfesten och Kändisliv. Till att börja med är Nattbarn ingen film är som är lätt att få tag i och jag får nog vänta några år tills ettan visar den som matiné igen. Dock hade jag bävat inför scenen där Gunnar Hellström, som spelar gangster, misshandlar Harriet Andersson, som spelar hans flickvän. Vid denna tid var de nämligen ett par också i verkligheten och i Jan Lumholdts intervjubok med Andersson framgår det att Hellström inte behandlade henne bättre utanför vita duken. Hellström regisserade även Nattbarn och för scenen där han slår henne krävde han sex-sju omtagningar. Sven Nykvist fotograferade för övrigt. Fick en liten vhs-revansch igår dock när jag såg Julian Schnabels Before night falls med en lysande Javier Bardem som den kubanske författaren Reinaldo Arenas! Här odlar förresten Johnny Depp transvestitlooken ett par år innan Pirates of Caribbean. Och i Cannes är Schnabels nya film, Le scaphandre et le papillon, om den paralyserade Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby, en av favoriterna till Guldpalmen. Schnabel som även gjort Basquiat tycks specialisera sig på highbrow biopics.
Jag saknar vreden efter beskedet om Triangelfilms konkurs. Jämför med när valfri fabrik läggs ner till följd av bristande förutseende från ägar- och ledningshåll. Rabalder från alla berörda. De varslade rasar och det lilla samhället krisar. Men efter Triangelfilms ajöss är det idel förstående miner i filmsverige bland Triangelfilms intressenter. Är det för mycket begärt att utkräva lite ansvar? Antar att det här med corporate social responsibility inte nått kultursfären ännu eftersom kulturentreprenören förväntas, nej, bör vara en glad amatör och inte någon girig typ med businesstänk som för allas säkerhet måste vidhäftas med dylika åtaganden. Om entrepren… förlåt, eldsjälens initiativ misslyckas kan väl något departement gå in och lösa det eller nåt. I DN tackar Helena Lindblad Triangelfilm för lång och trogen tjänst och konstaterar att passion tyvärr sällan går ”hand i hand med ekonomiska framgångar”. Well, boo fucking hoo. Jag kan bara förstå det som att Mattias Nohrborg med flera har sjabblat. Han medger till och med själv att ruljansen kunde skötts bättre. Och jag tänker i alla fall vara vredgad om det får negativa konsekvenser på filmutbudet.
Uppdaterat torsdag, 24 maj, 2007: Eating in public är mer utförlig i sin post på ämnet.
Blir uppringd av en man från Örebro som är diagnostiserad med "Aspergers på Frankrike" och frågar mig om vägen till Sjöhistoriska. Jag borde ju veta eftersom jag ”har glasögon och ser ut som en nörd och inte haft en vettig frisyr på fem år”. Point taken. På lördag öppnar nämligen utställningen "Tintin till sjöss" och Tintin är mer eller mindre fransk i örebroarens ögon. Det är mycket på gång nu med anledning av Hergés första sekel. Han skulle faktiskt fyllt 100 år just idag. Personligen blir jag naturligtvis mest exalterad över den utannonserade Tintin-filmatiseringen. Jag försöker utan större framgång övertyga frankofilen om att den kommer att vara på engelska och ha Gérard Depardieu som "belgiskt" alibi i titelrollen. Men nu ska vi inte ta någonting för givet i språkfrågan. Med tanke på att Peter Jackson och Steven Spielberg inte ska skjuta filmen på traditionellt vis utan istället använda fetaste digitaltekniken, är det emellertid troligast att det blir såväl franska som engelska i slutändan. Risken finns dock att projektet inte lyckas frigöra sig från en fix teknikidé och Guardian påpekade att regissörsgiganterna var mer intresserade av att diskutera 3D än karaktärerna.
Samma vecka som jag avslöjar för en journalist att jag inte sett Dirty Dancing handlar P1 Stil om hur rätt i tiden 80-talets alla dansfilmer ligger. Coincidence? I don't think so. Och Guardians filmblogg har sedan jag började fästa större uppmärksamhet vid den häromdagen, publicerat minst två intressanta inlägg. Först nyheten om Moodyssons kommande film och sen om hur filmkritiker hanterar Lindsay Lohan. Zodiac hade svensk premiär igår. I rubriken till DN:s recension kallas den "film för frälsta Zodiacspanare" like it's a bad thing. Men jag och Jan Aghed tycker samma sak om David Finchers hedervärt utsiktslösa whodunnit. (DN och Sydsvenskan har varsin (III) Cannes-blogg förresten.) Slutligen lite munter vårnostalgi: "T-shirt Weather" med The Lucksmiths.
I. Pelle Snickars skrev läsvärt om vad jag identifierar som medieprosumers i gårdagens Svenska Dagbladet apropå Henry Jenkins fjolårsbok Convergence Culture.
III. Guardians filmblogg har jag av någon anledning bara snuddat förbi tidigare. Förhoppningsvis något att lita på i dessa Cannes-tider.
IV. Michael Hirschorn skriver om amerikansk reality-tv som vore han en amerikansk Linna Johansson. James Fallows skriver om kinesisk reality-tv, närmare bestämt en entreprenörvariant av The Apprentice, som vore han en amerikansk... Johan Staël von Holstein?
När jag pluggade italienska på gymnasiet hade jag en ganska bedårande italiensk kvinna som lärare. Faktumet att ingen i klassen kunde någon italienska hindrade henne inte från att inleda varje lektion med att prata i tio minuter om vad vet jag, kanske skvaller från Italien. Men det var alltid med ett leende på läpparna och vi lärde oss snart att le på rätt ställen. Hon delade ut en stencil med illustrerade exempel på italienska gester och svordomar. Men roligast var det förstås när hon visade film. Cinema Paradiso, Il Postino och jag tror ytterligare någon film med Philippe Noiret. Alltid var det något att snyfta åt. När hon gick i pension ersattes hon av en ung svenska som vi fick göra hembesök hos och laga egen pasta. Needless to say, pastan gick inte att äta och vi sörjde vår italienska återstoden av sista ring. Och här var det meningen att jag skulle fortsätta skriva om Cinema Paradiso-regissören Giuseppe Tornatores Dold identitet som har biopremiär nästa fredag. Något om att allt gemyt är som kirurgiskt avlägsnat och att titeln låter på samma gång Hollywood och Michael Haneke, även om det inte säger mycket om filmen och kanske bara är ett tecken på bristande fantasi hos de svenska distributörerna. Men nu har jag inte sett Dold identitet. Så jag nöjer mig med att konstatera att Philippe Noiret gjorde sig bra på bild. R.I.P.
I. Eftersom jag skrivit om både Simon Pegg och Toby Young på bloggen på sistone, kan jag lika gärna vältra mig i nyheten (från i höstas) att Toby Youngs How to Lose Friends & Alienate People ska bli film med Simon Pegg i huvudrollen. Kan bli kul, kanske. Betryggande: Regissören Robert B. Weide har regisserat och producerat Curb Your Enthusiasm. Oroande: Manusförfattaren Peter Straughan kastade nyligen upp tämligen usla Sixty six. Har vi månne Djävulen bär Prada att tacka? Än fler redaktionella förvecklingar, ain't no love in the heart of Condé Nast, och så vidare. Jag tyckte ju att Djävulen bär Prada var ”en hyllning till den hjärtlösa karriärkvinnan uniformerad i dräkt och högklackat” och att det bara var för konvenansens skull som filmen fördömde ”hennes brist på stereotypt kvinnliga dygder som värme och empati”. Toby Young är i sådana fall mer bekymrad över New Yorks själlöshet, över den ytliga statushetsen och över att kvinnor i karriären bara betraktar kärleken som en accessoar att imponera på andra kvinnor med. Jag har inte läst Sisela Lindbloms De skamlösa, som ju bland annat utspelar sig på en tidningsredaktion, men att döma av recensionerna ondgör hon sig över ett liknande tillstånd här hemma i Sverige. Jag promenerade förbi Hachettes kontor på S:t Eriksplan idag i rusket, ett par stenkast från Bonnierskrapan. Antar att det är samma kontor vi kommer att få se i bakgrunden när förtexterna flimrar förbi i filmatiseringen. Kändes lite futtigt.
II. Efter att ha läst Victoria BenedictssonsFru Marianne tänkte jag först skriva en uppföljare till inlägget om Carl Fredrik Hill, men jag nöjer mig med att konstatera att Jette Lundbo Levy redan har skrivit om bilden av Benedictsson i Den dubbla blicken. Hon måste ha varit neurotisk eller sinnessjuk, menar litteraturhistoriker. ”Det kan ha varit så, jag ska inte försöka ställa diagnoser; men även neurotikern och den sinnessjuka ger sina skenbart mycket individuella utformade svar på en allmän och samhällelig problemställning,” skriver Lundbo Levy.
Det roligaste med Toby Youngs How to Lose Friends and Alienate People var inte hans romantiska misslyckanden eller utehäng med George Wayne, utan skildringen av det mikrokosmos som befolkas av Manhattans mediesocietet och styrs av ett väloljat pr-maskineri med statushets som drivmedel. Hur olik är inte den strikt hierarkiska världen Tobys London som åtminstone uppvisar medvetenhet och lite dåligt samvete över klasskillnader, istället för att triumfera med sin överordning. Jag tänkte på det när jag såg dokumentären De utvalda igår på tvåan. Det kanske bara är jag, men svenskarna Louise och Erik Wachtmeister hade något storögt förvånat och bortkommet över sig. Deras kontor hade den rätta adressen på Manhattan, publiciteten och festinviterna kom från rätt håll. Men ändå fanns inte tillstymmelse till den där självklart uppblåsta självsäkerheten som Vanity Fairs Graydon Carter tillskrevs i Youngs bok. Snarare: Vad konstigt det är att vara här. Det är sympatiskt förstås. Och lanseringen av deras jet set community aSmallWorld gick ju bra i alla fall. De medlemmar som inte platsar där blir förvisade till aBigWorld. Toby Young tycks av allt att döma vet hur det känns.
1) Hon är för ett turkiskt medlemskap i EU. 2) Hon är feminist. 3) Hon är inte Sarkozy. Ja, jag erkänner att jag skulle vilja vara mer helhjärtat för Royal än jag är helhjärtat emot Sarkozy. Frankrike skulle behöva en annan politik, men för att få fram en annan politik skulle Frankrike behöva vara ett annat land, tycks det. Hur göra? I vilket fall som helst, trots inte helt idiotsäkra offentliga utgifter och allianser med anti-globalister som José Bové, hejar vi på Royal imorgon. Visst?! Ségo-go-golène!
In other news: P1:s Kulturnytts kritiker har tuffat till sig. Eller har de alltid varit tuffa? DN:s filmredaktör Helena Lindblad tog upp två nyliga exempel på sin blogg i veckan. Måns Hirschfeldts sågning av Gangster (”Kalkon, ditt namn skall hädanefter vara Gangster”) och Maria Edströms sågning av den samtida svenska deckaren, som hon kallade för ”det värsta bondfångeri som den litterära marknaden skapat i modern tid”, apropå Camilla Läckbergs nya. I gårdagens upplaga av Kulturnytt blev Isobel Hadley-Kamptz av Negar Josephi ombedd att ”lägga av”. Tough nugget.
Annan reception: Denis Dercourts kyliga pianothriller fick ett övervägande varmt mottagande (IIIIII). Frankrikes högborgerliga klass som vi vant oss att se den, med stelopererade nackar och en manér som är kultiverad på gränsen till robot, är också bästa tänkbara labbråttor för En studie i hämnd. Ju mer ansträngd fasad desto mer anfådd åtrå. Jag skrev ju tidigare om hur bra Catherine Frot var på att andas genom näsan.
Apropå Dubai: Det finns fortfarande platser som vare sig är temaparker eller ens inhyser temaparker. I själva verket förutsätter den kapitalistiska utvecklingen en skapande förstörelse, att somliga platser får ge vika och duka under, make way. I USA har fenomenet dead malls uppmärksammats, det vill säga köplador som överges och lämnas åt sitt öde den dagen kunderna sviker. Kanske har en ny och glassigare köplada slagit upp sina dörrar vid trafikmotet norröver, väsentligt närmare avfarten till bostadsområdet där den bilburna familjen äter, sover, kollar på tv, älskar och har neuroser. Övergivna platser ger naturligtvis upphov till ruinturism. Mest publicitet har så kallade urban explorers fått. Dom som med toppluva och pannlampa bryter upp hänglås och promenerar runt i avloppsrör och jag vet inte vad. Många elskåp blir det i alla fall. Jerker Virdborg skrev om det i Försvinnarna, om världar bortom vår värld, jättelika skyddsrum som aldrig blev av. Sedan blev det en Beck-film om ungdomsgäng som härjar i kloakerna och hugger huvudet av folk. Naturligtvis har underjorden också blivit en hemvist för apart konstnärsverksamhet. Men om vi tänker bortom det urbana: Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har skrivit en bok med titeln Övergivna platser. Stora hotellet i Falköping står kvar med sargad fasad som en påminnelse om svunna dagar, i Halland står en strandsatt kraftverksdamm och dammar. Bilderna talar sitt tydliga språk. I efterdyningarna av den svenska ekonomins boom efter andra världskriget, den boom som bland annat gav svensken framtidshopp, bil och ett smörgåsbord av fritidsaktiviteter att välja mellan, låg övergivna folkparker och radhuslängor. Mellan 1948 och 1963 ökade antalet personvagnar i Sverige från 180 000 till 1,5 miljoner. Men efter 60-talet gick det utför för Blädinge folkpark som tack vare bilismen blivit centrum för regionens nöjesliv i Småland. Det är inte minst skillnaderna i tempo som skördar offer och resulterar i industriella lämningar, enligt Jörnmark. En fabrik som var hypermodern 1975 kunde hålla ut i några decennier. Han berättar om ett lägenhetskomplex i Hallstahammar som var överspelat redan innan det var färdigbyggt. Det går bra nu, men det går snabbt nu. Så memento mori, Dubai. Bye, bye.
Valborg helt utan brasa och folköl för en gångs skull, istället moule marinière och Ophüls Brev från en okänd kvinna. Love it. Jag lånade till slut min svägerskas Shaun of the dead-vhs också, och blev något besviken. Den liknade den fryntliga engelska skräckfilmsparodi som jag förväntade mig innan jag såg Hot Fuzz och den levde inte riktigt upp till de förväntningar som tornat upp sig efter att ha sett Hot Fuzz. Positiv trend för regissören Edgar Wright alltså. Såväl Simon Pegg som Nick Frost var ju mindre roliga och mindre sympatiska i Shaun of the dead. Dylan Moran når heller inte upp till Paddy Considine i birollen, nej, inte alls. Annars skriver jag på en recension på Denis Dercourt utmärkta pianothriller En studie i hämnd och lyckas inte riktigt komma förbi stycket om Catherine Frots mästerliga andning genom näsan. Tanken på demonstration har föresvävat mig men aldrig slagit rot. Jag har så patetiskt ängsligt svårt för masskoreografi och partiprogram, men jag ska träna på det.
