Fredagspuls i Bordeaux

Se bild för bästa trappan. För till skillnad från att till exempel köa i tjugo minuter, betala hundra kronor i entré och sedan samsas om trappstegen med fulla, jobbiga människor och krossade glasflaskor på Fredsgatan 12 i Stockholm, innan man går hem efter femton minuter, är det liksom aldrig förnedrande att hänga på trappan framför Grand Theatre i Bordeaux.
Permanent Crush - Vacation

Gästblogg: Jonas Holmberg om Harun Farocki

Maktskiften överallt. Angående alliansen har väl de uppgivna suckarnas nyansspektrum redan uttömts, men inte heller de thailändska stridsvagnarnas balansakter eller de tiotusentals demonstranterna i Budapest är dagens ämne. Istället Bukarest i december 1989: Nicolae Ceaucescu håller ett tal från regeringsbyggnadens balkong efter en massdemonstration. Det är en orolig tid, han lovar förbättringar. Tv direktsänder. Plötsligt fastnar han med blicken i fjärran, skakad och störd slutar han tala. Några sekunders famlande evighet, därefter bryts sändningen.
Harun Farocki tar den avbrutna sändningen som utgångspunkt i filmen Videogramme einer Revolution. Han frågar sig vad det egentligen var som fick den rumänske diktatorn att tappa tråden, och börjar leta i arkiven. De TV-bilder som hindrades på sin väg mot mottagarna ger inga ledtrådar, eftersom kameramännen beordrats att rikta objektiven mot himmelen om oroligheter skulle uppstå. Folk skriker, men det är visst fint väder. En fågel lyfter.
Istället för att acceptera televisionens prioriteringar vänder sig Farocki till amatörfilmares videoinspelningar för att undersöka julhelgens revolutionära tillstånd. Han fogar samman en mängd olika fotografers material till en kringflackande historia om omvälvningens olika ögonblick. Kamerorna tycks ibland ha varit överallt. Ett slags decentralisering av bildskapandets makt som skildrar strömmande folkmassor, diskussioner i såväl hemmiljöer som i egenutnämnda ledarskikt och kanske allra mest intressant – stormningen av TV-huset och de kaosartade förhandlingar som föregår revolutionens första sändningar: Vem ska säga vad och när? Är vi i sändning nu? Efter den initiala anarkoteven kapitulerar dock de rumänska revolutionärerna för den produktionsmässiga expertisen och låter samma nyhetsuppläsare som tidigare presenterat regimens propaganda läsa upp kommunikéer om den nya ordningen.
Även om filmen är en hyllning till vhsjournalistiken är det för revolutionärerna televisionens auktoritet som är det åtråvärda. En fråga utkristalliseras: Är det möjligt att åstadkomma kulturell eller politisk förändring genom individuella och disparata initiativ, eller måste tryckpressarna och de televisuella pansarvagnarna intas?
Den bild som ändå kanske dröjer sig kvar längst är paret Nicolae och Elena Ceaucescu efter gripandet. De släpades ut ur en stridsvagn på flykt, och i en soffa i ett oidentifierbart rum väntar de på den improviserade domstolens dödsdom. Den störtade diktatorn och hans fru. De fattar inte varandras händer, de ser inte ens på varandra.
Videogramme einer Revolution och andra filmer av Harun Farocki visas på Galleri Index i Stockholm under perioden 20/09 - 5/11.
Jonas Holmberg är "från Öland" men bor numera "i Alphyddan". Han pluggar och jobbar på Filmhuset. Gå dit och hälsa på honom under åtminstone hela hösten.

Gänget, Chomsky och Everdahl

I. Idag går jag på bio klockan halv fem.

II. Hugo Chávez har visst läst Noam Chomsky (somliga delar av den utomparlamentariska vänsterns älskling samt hiphopgruppen Looptroops chefsideolog) och i förra veckan förvandlade han för ett ögonblick FN till Hugos bokklubb, när han flaxade sitt tummade exemplar av Hybris : USA:s strävan efter global dominans framför åhörarna. Nu säljer den som smör, skriver The Guardian. Oprahs bokklubb har fått en värdig konkurrent.

III. Göran Everdahl är inte bäst som filmrecensent i Filmkrönikan, spanare i Spanarna eller något klämkäck boktipsare i Go’kväll. Nej, det är förstås när Göran kåserar om det engelska hovet i Godmorgon, världen! som han kommer till sin rätt.

Fredagspuls

Roque Balado - Catita

Ska det vara pophöger så ska det

...utseendemässigt kan [de] misstas för en popgrupp: Anders Borg med sitt bakåtkammade svarta hår i hästsvans, Jakob Forssmed med sin ljusa hårman, vanligtvis stylad rakt uppåt i någon slags taggig tuppkam, Anna-Karin Alterå i rött hårrufs och Helena Dyrssen i blonda självlockar.

Affärsvärldens Birgitta Forsberg beskriver Alliansens alldeles egna hipsters. Behöver jag understryka att Jakob Forssmed är kristdemokrat? Det har även gjorts andra försök att ladda Anders Borg med lite attityd.

Lemming (2005)

Jag gillade Lemming. Ganska mycket också. Jag gillade den mer än Dominik Molls tidigare och besläktade Harry, en vän som vill dig väl. Bara en sån sak som att lemming är franska för lämmel. Dubbelt upp Charlotte med Gainsbourg och Rampling. Doften av Persona. Fransk middagsbjudning som tar en otrevlig vändning.
Men, nu har jag hittat en bitvis helt bedårande, och sågande, recension av samma film. Jag vet inte om den är ironisk eller tvärärlig. Här är hur som helst två utdrag:

Som en relativt erfaren recensent anser jag mig vara fullt kapabel att förstå och tolka de flesta filmers handling och dra någorlunda intelligenta slutsatser gällande filmens innersta mening och betydelse, samt kunna presentera dessa på ett skarpsinnigt och begripligt sätt för folk som besöker vår sida i jakt på kulturell insikt. I filmen ”Lemming” har jag dock mött min överman.

”Lemming” fungerar hyggligt som thriller men kräver konstant sinnesnärvaro för att man över huvud taget ska kunna hänga med i svängarna och även då [!] är risken för förvirring stor.

Post-val-post

Det går naturligtvis att orda i spaltmeter om medias roll i den gångna valrörelsen och eftersom P1:s mediemagasin Vår grundade mening ska läggas ned måste väl någon se till att avslöja den rödgröna valförlusten som ett resultat av en välregisserad mediekomplott. Men jag passar.
Gårdagens uppesittarkväll i SVT visade i alla fall hur de respektive partiernas valvakor arrangerades i enlighet med SVT:s sändningsschema. (Dock var man inte alltid medveten om kamerornas närvaro, vilket tydligast märktes på bilderna från mp-festens dansgolv.) För politiker vet att de inte får någon lön för mödan om de inte anpassar sina utspel till medias reflexmässiga dramaturgi och presumtivt konsumentvänliga önskemål.
Valrörelsen som skådespel diskuterades också, dessvärre bara som hastigast, när P1:s Vågen sammanträdde tidigare idag. Och valrörelsen har varit spännande, om än inte vidare infallsrik som drama och med ett rätt trött persongalleri. Alla har varit ungefär lika benägna att ikläda sig hundhuvuden och ta på sig offerroller när medielogiken påbjuder det.
Men om nu politiken av nödvändighet måste vara ett smutsigt drama för att väcka uppmärksamhet och intressera allmänheten, vilket somliga påstår, kan inte någon som drar i trådarna försöka hitta nyanserna? Släng gärna in en psykologiskt trovärdig karaktär att ömma för i någon huvudroll också. Och snälla, Marita Ulvskog, ingen behöver en övertydlig berättarröst till ett redan rafflande spiondrama.

På modet

Några dagar gammalt, men läs det här om Lars Fr H Svendsen Mode. En filosofisk essä. Och så det här jag skrev.
Det framgår bland annat av Financial Times tunga specialbilaga A Passion for Fashion, att kläder ska spegla tillhörighet i fråga om klass och grad av kultivering. Så att folk, när de dömer varandra efter utseende, åtminstone kan döma varandra på rättvisa grunder.
Och hur ska tillhörigheten annars kommuniceras om den inte speglas i det yttre förresten? Jag har ingen aning.
Modet förändras nog på sina håll, eventuellt förnyas det rentav. Men dess funktion för individen torde inte vara något som ruckas, åtminstone inte enligt A Passion for Fashion. Bara ett par strumpor från Richard James går att få för under 150 kr. För det handlar inte så mycket om avskaffande av traditioner som om positionering och, för de välbemedlade, kapitalförstöring.

Viktigaste valfrågan i Uppdrag Granskning

I sitt egna flaggskepp, eller vehicle som man säger i Hollywood, Uppdrag Granskning, letar Janne Josefsson tappert efter dubbelmoral inför valet. Att Göran Persson har mage att inte skämmas offentligt för sin klassresa, löd anledningen till indignationen i tisdagens program (I II). Ungefär: Hela idén med arbetarklassen är ju att de ska ha det dåligt ställt, så varför avviker Göran Persson från sina ideal? Eh?

Babel

Babel är sedvanlig svensk kulturtelevision med snygg vinjett, stilsäker musiksättning och ursympatisk programledare, här Daniel Sjölin.
Gårdagens säsongspremiär hade fått ordentlig skjuts i marknadsföringen av det sköna mediebråket mellan författaren Alexander Ahndoril och Ingmar Bergman. Stort medieuppbåd för ett ganska litet vattenglas, förstås. Men lite kul är det att Bergman fortfarande kan ha sitt roliga med medierna och skapa svarta tidningsrubriker bara genom att muttra ”svineri” i en intervju.
Ahndoril, vars namn demonregissören tycker påminner om en syfilismedicin, har ju skrivit en bok om en regissör som heter Ingmar Bergman som heter Regissören. Enligt Ahndoril har Bergman ringt och sagt att han blivit djupt tagen av boken. Men i intervjun i Babel säger Bergman istället att han bara läst korta stycken, som han dessutom tyckte var tråkiga och förolämpande. Nåväl.
Antydan till fördjupning däremot i intervjun med Salman Rushdie, för evigt yttrandefrihetens banerförare. Han sade sig inte se med blida ögon på religionens ökade inflytande i världen. Inte så konstigt med tanke på hans åtta år gamla fatwa. Att ge vika för hot innebär inte att hoten försvinner, påpekade han riktigt. Han kritiserade också vänsterns generella undfallenhet och tendens att låta sig förföras av vem som helst som säger sig tala för folket. En längre version av intervjun finns här.
Medan Rushdies hatiska kritiker först och främst betraktar litteratur som potentiell hädelse, har den som bekant (I II) varit omhuldad i Sverige på sistone. Med Kanon & Kalkon, ett lån från TV4-sporten, ironiserade Babel lite i förbifarten över debatten om litteraturkanon. Fri televison kanske inte riktigt känner sig nödgad att slå på stora trumman för fri litteratur.
Sen saknar jag studiosamtalen från förra säsongen. Som när Aase Berg försökte käfta till det lite med Göran Greider. Men de kanske dyker upp vad det lider.

Uppdaterat onsdag, september 20, 2006:
Och studiosamtalen är ju det som är själva idén med nya Filmkrönikan. Här skriver Tennisspionen om säsongspremiären med Helena von Zweigbergk.

Nöjd med konsensus

För det är ett ordentligt knyck i den här "Can't be so" alltså.
Och återigen får jag finna mig i att hålla jämn takt med samtiden. Fibes, Oh Fibes! har ju varit överallt på sistone. Jag läste till och med i MUF:s medlemstidning Blått att Fibes, Oh Fibes! är bäst just nu. Pophögern klamrar sig fast med andra ord, mmm. Än så länge ingen hyllande recension i Flamman dock. Typiskt, de ska alltid vara så obstinata.
Man kan visst teoretisera kring skägg och lokalisera Fibes i någon perifer samtidskontext och på så sätt förklara varför kroppen krumbuktar sig som den gör. Om man känner för det. Men den plötsliga trendfaktorn tar de själva med ro i en intervju på digfi.com.
PS. För några somrar sedan körde jag omkring i en skåpbil i Svealand och bytte lysrör på systembolag. När klockan var sju på morgonen och jag gled in i något motsvarande ett folktomt och dimmigt Hallstahammar brukade P3 spela Fibes "This city's got no boulevards". True that, tänkte jag. DS.

Valdebatt i P1 om kulturpolitiken

Mycket snicksnack blev det. Peter Eriksson (mp) var mest nykter och efter ett av Cecilia Wikströms många högtidliga och patosfyllda anföranden om konstnärernas hjältedåd och frihetskamp, konstaterade han att kulturpolitik ofta reduceras till pratpolitik. Han sa också "stålar" uppskattningsvis fem gånger.
Cecilia Wikström (fp) var också debattens tvivelaktiga behållning och hon fortsätter efter kanonförslaget sin kulturpolitiska claim to fame. Efter Johan Jakobssons avhopp kanske hon rentav siktar in sig på ministerposten. Roligast var det när hon blev närmast bestört över att Lars Nittve tiggde pengar för att kunna minska mansdominansen i Moderna museets samlingar. Politiker ska inte lägga sig i, hette det. "Konsten måste vara fri!" För några minuter tidigare hade hon ju åter talat sig varm för ett svenskt, av staten sanktionerat litteraturkanon. Inkonsekvensen är förbluffande.
Hon fick också stöd av en Solveig Ternström (c) som var märkbart yr i den nya politikermössan: "Har vi ingen kanon, ja, då blir det fritt fram!" Det menade hon som något dåligt.
Tasso Stafilidis (v) påpekade att det ju finns en drös förlag som redan sammanställer klassikerlistor och att dessa tillsammans med fria, till skillnad från statligt utsedda, tänkare hela tiden omskapar kanon. Typiskt att just vänsterpartiet undrar varför ska staten lägga sig i. Överhuvudtaget kändes det som en rätt liberalt sinnad vänster mot en rätt konservativt lagd höger.
Filmpolitik diskuterade man inte alls. Inte heller "ungkultur" eller "mångkultur". Däremot teatrar, och då talade Kristina Lugn, som kommenterade debatten, gärna i egen sak. Men märkligast var ändå hennes personliga vendetta med moderaterna. Den tog lite för stort utrymme i anspråk för att kännas helt balanserad.
Sen förstår jag inte en sak: Är det verkligen en mänsklig rättighet att bli statligt försörjd som bildkonstnär?

Telly

Veckans Affärer skriver långt om en tv-industri stadd i förändring. Det var ju tänkt att de tekniska undren skulle bana väg för branschens segertåg. Istället drabbades man av digital villervalla, vilken Pontus Schultz i en inledande text menar att man nu äntligen hämtat sig från.
Pratet om content fortsätter. Innehållet är allt och nu handlar det bara om att utnyttja mer tidsenliga applikationer för att nå ut med det. Det känns faktiskt väldigt skönt att ha det svart på vitt. Fortsätt gör mer bra innehåll. BBC-bossen och framåtblickaren Michael Grade sammanfattar det bra: "Vad är en iPod värd utan musiken? Ingenting, en värdelös pryl bara.”

Uppdaterat torsdag, september 14, 2006:
Nja. Martin Jönsson menar att de svenska tv-idkarna åter lider av digital frossa.

Smolkpartiet

På språng yrkar på att hela partiet utvisas omedelbart bums. Alla ska med. Inte minst till följd av ny bevisning. Lars Leijonborg ska dock språktestas innan han kliver ombord på färjan i Ystad och Jan Björklund ska tvingas genomgå en tandläkarundersökning där nere i hamnen. Eventuellt måste Mauricio Rojas äta ett dussin polska kryddkorvar för att så snabbt som möjligt anpassa matsmältningen till nya seder och bruk.
Magnus Linton dansar på utvisningsbeslutet här.
Okej, Birgitta Ohlsson och stackars Per Jodenius, vars politiska liv troligen ändå är över, kan få stanna kvar. Jag har träffat Per en gång och han verkade trevlig och målmedveten. Ja, minst sagt målmedveten, kan man väl nu konstatera. Men vad ska han ta sig till? Gömma sig på pojkrummet för all framtid?
En karriär i kras och allt är de förföriska trådlösa nätverkens fel. Och några dataokunniga sossenissar.

Beck - Skarpt läge (2006)

Hittade en filmrecension som aldrig blev publicerad. Lite inaktuell, men håll till godo.
Kanske är inte ytterligare åtta Beck-installationer vad en svensk film på konstnärlig dekis behöver, och någon internationell upprättelse på världens filmfestivaler är inte att vänta. Men inte desto mindre fortsätter manusförfattarna Cilla och Rolf Börjlind att tackla aktuella samhällsproblem, sådär lite lagom uppbyggligt och politiskt korrekt. I Beck – Skarpt läge har turen kommit till kvinnomisshandel.
Men inget utrymme ägnas åt djupare analyser av orsakerna till mäns våld mot kvinnor, och istället för att nysta i bakomliggande problematik ger filmen oss en inblick i två utsatta kvinnors livssituationer. En rättfram skildring som för det mesta både är trovärdig och obehaglig. Bara ibland tyngs dialogen av pedagogiska pretentioner.
Martin Beck är sig lik och ser trött ut medan Gunvald Larsson för omväxlings skull inte bara är hårdfört munvig utan också en människa med sorger och besvär. Annars fortgår polisarbetet som vanligt. Man samkör register och dricker kaffe.
Det märks att Skarpt läge fått längre tid på det löpande bandet eftersom den är en av två nya filmer som får premiär på bio. De övriga sex släpps direkt på dvd.
Finalen i Skarpt läge är en fin passning till Beck-klassikern Mannen på taket som hade premiär för 30 år sedan, och med de nya filmerna har det hunnit bli över 30 delar i serien om kommissarie Martin Beck. Redan 1967 kom Roseanna med Keve Hjelm i huvudrollen. Tar det nånsin slut?

Tvångsmässig självdistans

Apropå min smyglänk till Ernst ”I'm bringing sexy back” Kirschsteiger i förra inlägget och det om reflexivitet i förrförra: Jag har tröttnat mer och mer på den socialt påbjudna självdistansen. Den som innebär att människor alltid ska vara beredda att skämta bort sig själva i någon slags offentlig avbön, särskilt om de uppfattas som avvikande i något (vilket som helst!) avseende. Så måste det visst gå till i vår åh-så-lättsamma samtid.
Jag menar inte nödvändigtvis att det handlar om den utbredda rädsla för allvar som kanske Roy Andersson skulle varna för, men jag har ändå väldigt svårt för exempelvis störiga amerikaner som i Henrik Schyfferts humorreportage på SVT skrek att skämtandet var ett självändamål och att man måste skämta om allt, för annars riskerar man att ta saker och ting på för stort allvar, för guds skull.
Om Caruso levde idag lovar jag att det knappt skulle gå en dag utan att han skulle vara tvungen att skämta om hur löjlig han faktiskt ser ut i sina pråliga kostymer. (Lyssna inte på dem, Caruso. Du är jättefin.)
Hur som helst. Ernst var med i SVT:s folkunderhållning Folktoppen för några veckor sedan och läste upp några av de hånade små poetiska aforismer han strör omkring sig, och verkade i och för sig inte ledsen för det. Men det kändes som om han stod där liksom för att övertyga alla om att han minsann förstod att det var lite löjligt som han höll på. Han var med på det.

Dille på mode

Glöm vad jag mumlade om uppror i förra inlägget. Jag hade fått dille på... ja, något uppenbarligen. Jag har en bostadsrätt med nya tapeter att tänka på. Bland annat...
Åter till kontext: Höstens accessoar: EF-påsen. Funkar till allt!

Dansa!

Enligt Andres Lokko (ej bild), enligt tidningen Café Sveriges bäst klädde man, handlar mode om kontext. Ständigt denna kontext! Men okej.
Mode ska helst vara en subversiv kontextlek, alltså. Kläder som är fula/töntiga kan bli snygga/hippa delvis genom själva motståndshandlingen det innebär att ta på sig dem, och klädvalet laddas med en air är av aktivism. Genom att infiltrera fienden - den förhärskande kontexten: rådande föreställningar om vad som är vad - underminerar man den. Genom att ockupera stilmarkörer gör man dem till sina egna och en kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk. Eller som rapparen Sage Francis uttryckte det: ”If you can’t beat them, join them, and the hurt the team by beating yourself.”
Det handlar hela tiden om att positionera sig mot något, ställa sig vid sidan av och inte delta utan reagera. Det är en kamp mot konformism, antar jag. Bara att applådera. Kasta ut gammal skåpmat, gör det. Någon måste. Den postmoderna motståndsrörelsen: Var inte slav under kontexten! Bråka med kontexten!
Men vips har man nya förhållningsregler. En ny kontext, om än självförvållad, att förhålla sig till och i sinom tid sabba sönder. Det är självmedvetet så det förslår och postmodernt så det knakar i fogarna. Man går omkring som en pastisch. Visst, skojigt och rätt snyggt emellanåt. Men är det inte bara en ringdans?
Det är förstås en konsekvens av en socialt präglad reflexivitet. Med just mode blir denna reflexivitet allra tydligast (men även med film, musik och samtal i största allmänhet) genom att man definierar sig själv genom hur man presenterar sig själv och då krävs det följaktligen idogt arbete framför spegeln.
Den engelske sociologen Anthony Giddens i Modernitet och självidentitet:

Självets reflexiva projekt, som består i att upprätthålla sammanhängande men ständigt reviderade biografiska berättelser äger rum i en kontext av många valmöjligheter, som filtreras genom abstrakta system. I det moderna sociala livet får livsstil en avgörande betydelse.

Fast jag gillar också att dansa. Men det kan bli jobbigt att ta omständliga omvägar till dansgolvet ibland. Frågan är vad man kan göra istället. Uppror? Och om inte mot kontexten, så mot vad?