Makt är förknippat med män, så mycket vet vi. Och ett tydligt exempel på det är att en kvinna i maktposition reflexmässigt kallas för järnlady, liksom för att understryka det befängda i situationen. Ett annat exempel är gravitas, vilket ungefär är retorik med pondus i. Man måste ha gravitas för att inge förtroende, och ingen har gravitas som män. Det är väl också därför kvinnliga nyhetsankare i USA, och säkert annorstädes, länge betraktats som alltför lättviktiga. Stephen Colbert gör sig lustig över gravitas och är lustig när han gör det. Det här gör det nu inte bara krångligt för kvinnor att nå makt utan även för män som, hur ologiskt det än kan verka, ter sig omanliga. Jag läser i dagens Wall Street Journal om Vladimir Putins möjliga tronföljare. En av dem, Dmitry Medvedev, till vänster på bilden, beskrivs i artikeln först som ”babyfaced” (omanligt) och sedan konstateras att han bara är 165 cm lång (omanligt) samt att han saknar gravitas (omanligt). Sergei Ivanov, till höger, däremot, väntas vinna poäng på sina ”tough-guy credentials” (manligt). Det är inte lätt.
PS. När jag ändå läser WSJ kan jag informera er som inte vet, om att reglerna som begränsar uppvaktningen av amerikanska lagstiftare, det vill säga lobbying, nu blivit lite tydligare. Alltså: det är okej att bjuda på råa ostron, eftersom de kan förtäras med hjälp av tandpetare, men det är inte okej att bjuda på ostron tillsammans med pasta, eftersom bordsskicket kräver att en sådan anrättning serveras med bestick. DS.
FILM Elefantmannen (David Lynch, 1980) Jag är en sucker för välgjort sentimentala humanistiska ställningstaganden i svartvitt. BOK Andrew Glyn Capitalism unleashed Jag är svag för män från Oxford som skriver illusionslös och redig makroekonomisk historik. TV The Shield Hur säger man gritty på svenska? TIDNING Financial Times Jag har helt oförhappandes slutat få DN och SvD och överdoserar brittisk know it all. RADIO Utrikeskorrespondenter Cecilia Uddén först och främst, men även Vincent Dahlbäck et al. INTERNET La cinèmathèque française Jag ska till Paris! EKONOMIJOURNALISTIK Affärsvärlden Läser att Kina nu har högre levnadsstandard än alla afrikanska länder, undantaget Mauritius. Till skillnad från övriga världen blir man fattigare och fattigare i Afrika. Ifjol hade Zimbabwe världens högsta inflation, 1000 %. BNP per invånare i Kongo-Kinshasa har sjunkit med 70 % sedan 1960. Så mycket jävlig statistik på en gång.
Jag läser i Anneli Jordahls Klass – är du fin nog? att adelssonen, både formellt och journalistiskt, David Lagercrantz blev anklagad för att förakta folket efter att ha använt interlokutör i en text under sina studier på journalisthögkolan. Det är en fin anekdot. Det roligaste som hände under min tid på samma skola var att en kille som inte kom överens med tjejerna i sin grupp, jag tror det hade nåt att göra med genus, helt sonika slutade och bestämde sig för att bli lokförare. Har också läst Jan Lumholdts intervjubok med Harriet Andersson som tack och lov aldrig bekymrat sig nämnvärt över om hon är fin nog. Vill läsa hennes kostymör Magos memoarer, Klä av, klä på, också. Han var tjusig på sin tid, intygar mormor Rut över telefon, och tillägger apropå SVT:s filmutbud i helgen, att hon ogillade Sömnlös i Seattle men trollbands av Ozons lågmälda pärla Under sanden. Nog finns filmsmaken i släkten. Fint.
Jag är en ivrig traditionsskeptiker, på sätt och vis. Jag firar jul och midsommar som en god förkristen, visst, men begriper mig inte på äktenskapet, religioner och alla hjärtans dag, och så vidare. Det har säkert en del med min upplysthet att göra. Det är väl inte mitt kall, direkt, men ibland blir jag agitatorisk, det medger jag. Nå, det kunde varit värre. Men nu när allt går så snabbt (?) är det många som efterfrågar traditioner, exempelvis i form av stadigvarande värderingar. Så brukar det låta. Andra är på jakt efter en klassicism (inte att förväxla med klassicism); hence alla trendiga rockar ute på stan, hence gnägget om finkultur. Okej. Häromdagen fick jag en oväntad komplimang, tror jag, när någon sa att jag var precis som Peter Englund. Det stämmer förstås inte, men jag blev lite upprymd av jämförelsen. För det hade kanske varit trevligt. Han är så förnuftig och så avundsvärt spränglärd. Han är ju också historiker med perspektiv och han är med i ärevördigt kungliga svenska akademin. Därför kan han inte gärna vara helt och hållet så traditionsskeptisk som jag utger mig för att vara heller. Så här säger han om mig och min bristande pietet, och det är bra:
Det går upp ett verkligt bra franskt polisdrama på fredag. Alltså inte alls som den franska polisaction Fiender Emellan (2004) försökte med förra året på svensk bio, denna tama ursäkt till stormästarmöte mellan med Gérard Depardieu och Daniel Auteuil. Utmärkt, utmärkt (och César-belönad) är här istället Nathalie Baye som den tillnyktrade avdelningschefen Caroline Vaudieu. Man kan ana att hon i titelns unga snut, Antoine, ser en ställföreträdande son. Antoine är nyutexaminerad ute på gatorna i stora Paris, med fästmön hemma i lilla Le Havre, och född samtidigt som Vaudieus avlidne son. Hon ser efter honom lite ibland, och Antoine får snart lära känna polisvardagen på riktigt och han inser att brott inte är alltid är raffinerade eller nesligt uttänkta, utan ibland bara dum slump på grund av vanlig fylla och misär. Ett mord begås, men det är inte tal om någon stor hetsjakt, och ett tag undrar jag vem eller vad som egentligen är föremål för filmens intresse. Men det är nog dem allihop. Poliserna. Utan jättemycket till sedvanlig intrig saknar Ung snut också snutfilmens deadline. Det finns ingen bomb som detonerar ett särskilt klockslag och så vidare. Visst, mordet kanske kommer att uppklaras innan filmen är slut, men det framgår inte helt klart hur eller när. Den rastlöse skulle kanske påstå att inget händer. Men det finns annat som pågår vid sidan om, utanför yrkesrollen, som är minst lika viktigt, sånt som i slutändan samtidigt oundvikligen hänger samman med det som pågår i jobbet. Det här gör att utvecklingen i filmen känns verklighetstroget slumpartad snarare än genretroget förutbestämd. Antoine som sett poliserna på film blir följaktligen något besviken av poliserna i verkligheten. När den tickande klockan väl börjar sin tidräkning mot slutet av filmen, och något verkligen "händer", kommer det nästan som en överraskning, fastän jag borde veta bättre. Tänk om svenska filmmakare kunde åstadkomma åtminstone en sån här rulle per dussin wallandrar. Men problemet med svenska polisrullar är att de alltför ofta famlar efter för mycket och målar upp någon rysk fan på väggen, eller bara låter påskina att den civiliserade världen, som vi känner den, är hotad av en demoraliserad cybergeneration. Den bästa Beck-filmen på länge, Skarpt läge, skildrade istället mäns våld mot kvinnor, något mer verklighetsnära, och nådde därför också en högre trovärdighetsnivå än vanligt. Slutscenen i Ung snut är kanske klyschig, men jag tänker mig den som en fin fransk evergreen. Tänk Tiden som finns kvar och De 400 slagen.
+%282%29.jpg)
