måndag, juli 30, 2007

Censur

Nu finns det visserligen en länk till programmet alldeles härintill, men glömde tipsa om lördagens upplaga av P1:s Medierna i lördagens inlägg så jag kan lika gärna göra det nu. Inslag om Statens Biografbyrå och intervju med direktören Gunnel Arrbäck, exemplariskt klarsynt i sitt myndighetsutövande. Hon vill nämligen avskaffa filmcensuren och uppmanar till protest. Varför protesterar ingen? Yttrandefriheten, någon?
Sverige var som bekant först med filmcensur och rappar vi inte på kommer vi antagligen att vara sist också, åtminstone bland någotsånär utvecklade demokratier.
Ladda ner här.

lördag, juli 28, 2007

Äntligen helg

I. Ett par hyllmeter på Video 3000 i Helenelund får kommentera det svenska filmutbudet.
Om den svenska kriminalfilmen har samhällskritiska rötter (tänk Sjöwall/Wahlöö), som på senare tid inte sällan övergått i alarmism (tänk trilogin om Johan Falk - läs i Solskenslandet), har samhällskritiska regissörer i länder som ogillar samhällskritik tidigare mutat in politiska budskap i barnfilmer. En något halsbrytande jämförelse, mer frestande än adekvat, går att göra med den svenska ungdomsfilmen. Ta till exempel
Hip hip hora! och Sandor/Ida eller Säg att du älskar mig, en av förra årets bästa svenska filmer. Nu har jag förvisso missat Linas kvällsbok (som kom på dvd i onsdags) och vet inte hur subversiv den kan tänkas vara, men jag har osunt höga förväntingar. På fredag har Ciao Bella premiär. (Stod om den i DN idag, dock ej på nätet.)

II. Jag vet inte hur det är med er, men jag har oftast en dold (läs självisk) agenda när jag ger bort presenter. Det vill säga, ger jag bort en bok är det i regel något jag är sugen
på att läsa själv. Min mamma tyckte det var lite olämpligt att ge min pappa Michel Onfrays En handbok för ateister på självaste julafton, så det fick bli Stellan Björks bok om Stenbeck, mamma själv fick Ian McEwans Lördag, min bror von Triers Riket på dvd och min käresta Elin Wägners Pennskaftet. Nu i sommar har det äntligen gått tilltäckligt lång tid för att jag ska kunna fråga om ett lån utan att röja min diaboliska plan. Mohaha.

III. Det är något med Matt Damon som gör att jag inte tål honom. Som i Ocean's Eleven till exempel, eller Good Will Hunting. Det är nog därför jag har avvaktat med Den innersta kretsen, historien om upprinnelsen till CIA. Men nu ska jag hyra den imorgon eftersom jag råkade jag läsa det här häromdagen.
Han är på framsidan av både Empire och (den brittiska editionen av) Esquire med anledning av tredje filmen om Jason Bourne. Han har faktiskt fungerat i de tidigare två, där framförallt den senare är sevärd (biljakter!). Det har kanske mer att göra med regissören Paul Greengrass, men ändå.
I intervjun i Esquire kallar Damon konkurrerande spionmannen James Bond för en "imperialist misogynist" och själv karaktäriseras han som en "left-leaning Harvard man" som planerar att arbeta igen med Greengrass på Imperial Life in the Emerald City - "an account of Bush's neo-cons in post-Saddam Iraq" - efter en bok av Washington Post-journalisten Rajiv Chandrasekaran.
Jag ska försöka börja se på Matt med andra ögon.

söndag, juli 22, 2007

Förebilder

När jag inte sitter på jobbet och lyssnar på "Work of Art" eller pratar med mormor om hans framfart på Allsång på Skansen, funderar jag mest över varför inte Måns Zelmerlöw diskuteras i media i egenskap av manlig förebild. Det är som om de unga killarna inte behöver se upp till någon som är glad, positiv och trevlig. Till skillnad från de unga tjejerna som förstås är i desperat behov av en Carolina Klüft.
Jag tittar annars förkrossande lite på film, fastän Nicolas Roegs Bad Timing finns färdig och klar. Ser annars mest fram emot Simpsons nu närmast och sedan Isabel Coixets The Secret Life of Words som kommer i augusti (tack Folkets Bio!). Passar utmärkt som pepp inför hennes Philip Roth-filmatisering som kommer i vinter. Har för ovanlighetens skull köpt en dvd, eller två till och med, också. Först Lasermannen (tillsammans med Erik Fichtelius Göran Persson-dokumentär
det bästa som visats på Sveriges Television de senaste åren) och så Fitzcarraldo som jag i ärlighetens namn inte sett förut, men eftersom jag har hört så mycket av Herzogs fantastiska tyska brytning i dagarna apropå hans nya Rescue Dawn var jag tvungen.
Bilderna: Igår var jag på en sån takterass.

fredag, juli 13, 2007

It's... the future!

Astoria har alltså lämnat in sin konkursansökan. Kaffet har kallnat, helt enkelt. (Jag har för mig att Mårten Blomkvist kommenterade det i DN idag men hittar inget på nätet nu. Antingen har jag dåligt närminne eller så är det DN som har det.) Men det damp inte ned något överslätande pressmeddelande i inkorgen som det brukar när Astoria är i farten. Nu går ingen i Astoria ens att nå för en kommentar, om man får tro SvD. På hemsidan ser allt ut som vanligt, biograferna håller fortfarande öppet. Munkavle är det senaste i kommunikationsväg.
Det går ju utmärkt att läsa i läroboken vad monopol innebär. Lägg därtill Svensk Filmindustris vertikala integration, det vill säga att SF producerar egna filmer, vilka de också distribuerar samt visar på egna biografer, och det ser onekligen ännu mörkare ut för oss föredrar maktkoncentration lagom utspädd. USA satte som bekant stopp för det där 1948. Det går också att läsa Konkurrensverkets två år gamla stämningsansökan rörande SF:s bud på Sandrew.
Astorias konkurs kommer ju inte direkt som någon överraskning, och jag har egentligen inget att tillägga, men det bör kanske inflikas något om att biografpalatset inte är den enda arenan för visning av ny film dessa dagar. Jag såg en film som inte ens haft biopremiär i Sverige hemma hos en god vän häromdagen. CRAZY!
Förhoppningsvis finns det möjlighet till internetuppkoppling och studiecirklar i nedladdning på de flesta platser runt om i Sverige. "Kvalitetsfilmen", som den visst heter i folkmun, är inte utrotningshotad. Men den får det svårare att hitta till biograferna. Ja, det skrivs något liknande på bloggen Kulturekonomi.
Däremot kan det få konsekvenser på filmbevakningen i dagspress som traditionellt sett håller ögonen på biorepertoaren. Hoppas den höjer blicken.

torsdag, juli 05, 2007

Sverige från utsidan

Det finns en tidningsnotis som inte alltför sällan dyker upp i utländsk press. Den handlar om Sverige, det lilla progressiva, exotiska landet i Norden. AP rapporterade att beslagtagen alkohol omvandlas till bränsle för lokalbussarna (i Stockholm kör en av fyra bussar på etanol eller biogas!) och i förra Monocle stod det att Växjö höll på att anlägga en massa cykelbanor (!).
Det läste jag när jag var på semester i Portugal. Men inte en cykel så långt ögat kunde nå i Lissabon. Många miljöstationer dock, även om de inte riktigt vägde upp alla värmeböljande avgaser från bilarna. Men så vackert! Och trevligt.
Cinemateket där var fint, kändes officiellt, var centralt beläget, hade flera salonger, inträdet var 2.50 euro, fyra-fem filmer om dagen visades. Klientelet påminde på pricken om Stockholms. De hade Richard Fleischer-retrospektiv i juni (öh) men lyckades åtminstone se Coppolas tidiga Dementia 13, för det var Roger Corman-tema på schemat. I juli är det en massa Harriet Andersson-filmer under rubriken "Um erotismo firme", minsann.
Efter som jag inte kunde läsa Mergers & Acquisitions fick Jay McInerneys The Good Life fungera som substitut. Den var inte så bra. Fortsatte även mitt Terry Eagleton-retrospektiv. Terry Eagleton, som Simon Jenkins kallade "the Dave Spart of critical gobbledegook" i sin annars positiva recension av The Meaning of Life, skriver roligt och klokt om stora saker. Nu har jag också läst hans nedgörande recension av Richard Dawkins The Good Delusion som jag missat när jag berörde boken i ett inlägg förra året.
Kommer inte på något mer nu, skriver kanske mer Portugal sen och postar bilder (den ovan är snodd men representativ, om än inte för årstiden), yo.

måndag, juli 02, 2007

Nationalkaraktärer

Jag antar att det finns något förbjudet lockande i att försöka gå till botten med nationalkaraktärer. Själva tanken på nationalkaraktärer känns så urbota pre-2000-tal, så anti-globalisering, så dum.
För det första låter det sig helt enkelt inte göras, det är komplett utsiktslöst att försöka hitta den där "folkanden". Det är också totalt livsfarligt, det har historien visat, visar fortfarande. Ändå letas det, under olika förevändningar.
Men om vi lägger idén om en metafysisk folkande som bor i varje invånares själ åt sidan, och koncentrerar oss på gemensamma erfarenheter, är det kanske möjligt att finna något som liknar ett psykosocialt nationaltillstånd, både genom spegelbilden och genom andras sätt att titta. Det var väl det Fredrik Lindström försökte med i tv-serien Världens modernaste land, som nu går i repris, och blev duktigt utskälld (och stundom hyllad) för.
Den tyska journalisten Sabine Bode har försökt förklara den tyska ångesten i två böcker. Martin Lagerholm skrev om det för ett tag sedan i SvD. Idag står det att läsa i samma tidning att den tyska litteraturen fungerar dåligt på den utländska bokmarknaden. Anledning? Den är för deppig.