söndag, oktober 29, 2006

Babel (2006)

Redan titeln är anspråksfull. Babel. Det öppnar för bibliska implikationer och teologiska tolkningar. Jag misstänkte först att filmen skulle vara någon form av uppgörelse med en samtid som fått dille på kommunikation. Att vi människor i vår iver att överbrygga avstånd med hjälp av teknologi råkat förlora varandra i bruset. Att allt det som måste bli sagt istället förtigs när ettor och nollor får beteckna vårt känsloliv.
Men jag oroade mig för en teknofob dystopi lite i onödan, visade det sig. Babel handlar förvisso om att vi måste lära oss att lyssna på varandra, men den försöker sig inte på några halsbrytande allusioner på den heliga Skrift eller pekpinnar om farorna med informationssamhället. Babel är i första hand existentiell. Det är ett drabbande drama med kosmopolitiska förtecken och några överlappande historier samsas om utrymmet. Alejandro González Iñárritu försöker lära sig hur man gör ett globalt lapptäcke, även om det egentligen är klippningen snarare än regin som gör att alla delar sitter ihop. Livspusslet, om man så vill, handlar i Babel om så mycket mer än avdrag för hushållsnära tjänster.
I Japan sörjer en dövstum flicka sin mors självmord och håller samtidigt sin far på behörigt avstånd. I Marocko köper en familj ett gevär för att skydda fåren från hyenorna. På en väg en bit därifrån i en buss sitter ett par amerikanska turister med giltigt visum. I USA arbetar en mexikansk kvinna som hemhjälp utan uppehållstillstånd. Människorna beträder okänd mark och rör sig i fysiska såväl som själsliga gränsområden.
Det är, för att fortsätta i samma anda, frestande att tala om gränssituationer, existensfilosofen Karl Jaspers benämning på avgörande existentiella lägen. Gränssituationer är situationer som det inte går att undkomma. Till exempel döden. När man konfronteras med en sådan situation betonar Jaspers hur viktigt det är att man inte försöker fly undan utan möter den som en människa med fria val. I Babel gör man så gott man kan, men är samtidigt slav under omständigheterna.
Fruktan är, för att tala med Sartre, en annan existensfilosof, när möjligheterna inte är ens egna utan bestäms av någon annan eller något annat. Med tanke på slumpens vågmästarroll i Babel är det här i sådana fall frågan om isande skräck. Det är ödesmättat redan från första stund och det känns nästan, inte minst med Alejandro González Iñárritus tidigare två filmer i någotsånär färskt minne, uppgjort på förhand att något eländigt kommer att inträffa. Inte ens en uppbruten kronologi eller en skenbart planlös klippning kan rå på slumpens oförvitlighet. Den kommer att ge utslag. Befinner man sig i González Iñárritus universum kan man inte räkna med att det slår väl ut.
González Iñárritu etablerar ett förrädiskt lugn som enbart förstärker känslan av ett hot i det fördolda. Olyckan kan vänta bakom nästa hörn, eller i nästa kameravinkel. En sekunds oaktsamhet straffas obönhörligen och det gäller att gå varsamt fram. Det hela är kanske menat som en vänlig uppmaning, en välbehövlig påminnelse om vikten av att ta vara på vad man har eftersom allting när som helst kan gå åt helvete. Eller så är det bara skrämselpropaganda, även om jag inte riktigt har González Iñáritus politiska program klart för mig. Att alla ska passa sig jävligt noga?
Som en parentes är det värt att notera att Brad Pitt spelar grånad äkta make. Och när den manlige stjärnan med sex appeal i förtid nedlåter sig till gråa hårslingor och glåmigt smink, ungefär vid toppen av sin karriär, då kan man misstänka att han går i Oscarstankar. Russel Crowe fick en statyett för sin silvergråa professor i A Beautiful Mind och häromåret blev Tom Cruise nominerad för porträttet av en oborstat grå gangster i Michael Manns Collateral. Det tycks inte röra sig om de grå tinningarnas charm lika mycket som ett presumtivt prestigelöst uppoffrande för konsten. Det klär en man.
När historierna slutligen ska konvergera hamnar den japanska flickan lite på undantag, men samtidigt är det den historien som tydligast uppehåller sig vid filmens titel. Frånsett mina reservationer är det ändå inkännande när González Iñárritu väl, så att säga, satt sina karaktärer i skiten. Frågan är ändå vart den annonserade anspråksfullheten tog vägen, eller, snarare, vart den ledde.
Men i slutet, som vid en första anblick kanske känns lite tillkämpat försonligt, går det äntligen att ana politiken bakom alla personliga tragedier. För även om slumpen träffar urskillningslöst blir det i globaliseringens tidevarv så mycket tydligare att somliga är bättre rustade än andra att klara smällen. Det är inte helt lätt att omsätta sitt fria val i praktiken. Särskilt inte när en världsmakt beordrar fram patruller för att skydda de sina mot alla de andra.

onsdag, oktober 25, 2006

DN och Michael Wolff

I. Dagens Nyheter inför betyg på filmrecensioner. Lämnar barrikaderna, om man så vill. För fram tills nu har DN sympatiskt nog recenserat film, litteratur, musik och det som avhandlas under vinjetterna ”scen” och ”konst&form”, på ett likvärdigt sätt. Till skillnad från dagspressen i övrigt där ju film som bekant ofta råkar ut för en minst sagt styvmoderlig diskriminering, inte bara i fråga om betyg.
Jag har inget principiellt emot betyg, men det är intressant att just filmen är först till ra(n)kning i DN. Och filmen har ju aldrig riktigt sällat sig till les beaux arts. Film är underhållning, krångla inte till det.
Maria Schottenius säger att det handlar om folkbildning när det egentligen handlar om konsumentupplysning. Säkert vill man få en mer framträdande roll på bioannonserna. Sveriges, enligt Jan Guillou, malligaste morgontidning får rätta sig i ledet. Det
är förståeligt. Men kom inte och insinuera att det skulle vara aktuellt, att det ens skulle vara uppe för diskussion, att också börja betygsätta, typ, Sigrid Combüchen eller nya House of Sweden. Befängt, I tell you.
Jag hoppas bara inte att den tvetydiga filmrecensionen nu helt dör ut och ersätts av övertydliga notiser som redan i ingressen tvunget måste basunera ut sin ståndpunkt i en femgradig skala.


II. Michael Wolff skriver i Vanity Fair om faran med att reflexmässigt och urskillningslöst kasta anklagelser om antisemitism omkring sig i sin desperata iver att stävja oönskade åsikter om Israel, eftersom det riskerar relativisera och avdramatisera just antisemitism. Och eftersom det stryper alla förutsättningar för ett politiskt samtal.
Samma försvarsmekanism används nu högljutt också i den muslimska världen för att avfärda kritik. Då anklagas belackaren för islamofobi. Kristna har heller aldrig tagit kritik särskilt bra. Så martyrer finns det gott om i alla läger, men förföljelsemanin tycks mest utbredd i extrema judiska organisationer och lobbygrupper, enligt Wolff.
Den generella kritiken mot västvärlden handlar idag annars mer om marknadsliberalism än om religion. Men kritiken har inte direkt nått de breda folklagren och ännu springer inte människor rosenrasande på gatorna och eldar upp saker och skriker att kritikerna är anti-marknadsliberala. Det har fallit på ledarsidornas lott.

Det är hur som helst en rusig text. Indignerad och stilistiskt plottrig, överbelamrad med parenteser och utropstecken. Man förstår att det är politiskt sprängstoff när man läser det och man förstår att Michael förstod det när han skrev det. Ja, det är ju det han skriver om.
Läsvärt. Dock inte på nätet.

måndag, oktober 23, 2006

Krigsfilm och som vatten på en gås

I. För alla er Paul Virilio-lovers out there. Jag är först och främst en sucker för bevingade godsaker som den om att tänkandets reflektion ersatts av tyckandets reflex (en profetia om bloggfenomenet?) men Jan Holmberg knyter ihop det bra också.

II. Hösten 2006 gör Josefine Craaford tv-programmet Fling och nu pryder hon MQ:s annonser som om ingenting hänt. Inget ont om Josefine Craaford och inte för att MQ tidigare gjort sig kända för sin oförvitlighet i affischnamnssammanhang, plus att man väl ska låta bygones vara bygones, men känns inte en gnutta långsinthet nödvändig här? Någon slags mediekarantän? Fling!

III. Jag känner mig dum som räknat ut Weird Al Yankovic. Men nu har jag insett att håret
bara talar till hans fördel. Men av samma anledning undrar jag varför han ändå gjort sig av med glasögonen och mustaschen. Logiken?
"White & Nerdy", hans parodi på Chamillionaires "Ridin'", är med på svenska singellistan. I USA har den nått topp 10 och musikvideon
är YouTubes mest populära. Han är 47 år gammal förresten. Läs mer hos Slate.

Uppdaterat fredag, oktober 27, 2006:
Jag väljer att tolka kommentar nummer tre som en direkt uppmaning, så här
är Martin Degrells text om Paul Virilio från Sydsvenskan. Och ända sedan juni har faktiskt DN bjuckat på ett litet utdrag från boken i fråga, med en passande motsägelsefullt vacker bild.

måndag, oktober 16, 2006

Demirbag-Sten dissar Bildt och riksdagsdebatt

I. Äntligen. Jag har inte heller förstått varför Carl Bildts tillträde på utrikesministerposten har skildrats som någon second coming of Christ. Räcker det med att ha jobbat lite utomlands?

II. Anders Borg var lite försiktig i sitt första
anförande i riksdagen och försökte väl framstå som ansvarstagande statsmannalik. Han slog också tydligt vakt om de nya moderaternas retorik. Och de gamla socialdemokraternas politik, hörde jag nästan honom säga i ett replikskifte med Pär Nuder där Anders anklagade honom för att ha svikit den socialdemokratiska arvet.
Men Pär Nuder, wow, vilken slugger! Kanske har Pär eggats av att Anders häromdagen gjorde sig lustig över hans bristfälliga ekonomikunskaper och nu ser sin chans att ge igen genom att rikta in sig på Anders oerfarenhet som politiker. Och visst, Anders bollade kanske mycket ekonomijargong och sifferexercis för att vara publiktillvänd. Pärs hypotetiska exempel, från en verklighet som han uppmanade Anders att åka runt och ta del av, med sjuksköterskan som löper risk att gå från 20000 kr till drygt hälften med regeringens politik, träffade hårdast. Det kan bli intressant framöver.
De andra borgerliga representanterna orkar jag inte ens kommentera. Några obligatoriska ordvitsar om det dukade bordet, någon som refererade till bröderna Grimm och, om jag inte hörde fel, Münchhausen. Ja, ja. Annars nämnde sig vänsterpartiets riksdagsnykomling Ulla Andersson i samma sammanhang som
arbetare fastän hon är gammal förskollärare och numera relativt välbetald politiker. Gills det? Vänsterns kritik gick annars ut på att regeringen "hoppas att jobben ska komma av sig själva" (det vill säga inte genom massanställning i offentlig sektor) medan det verkar som om hennes eget parti mest hoppas att skatteintäkterna ska komma av sig själva (och på så sätt kunna finansiera massanställning i offentlig sektor).
Miljöpartiets Mikaela Valtersson hade mer svar på tal och påpekade bland annat träffande att regering pratar mer om bidragsfusk än skattefusk. Just det, sopa rent framför egen dörr först, högern. Eller anlita någon svart för att göra det, eller hur det nu var.

torsdag, oktober 12, 2006

Vive la?

Även om den franska valrörelsen knappt är inne på startsträckan, har man redan börjat ta i med hårdhandskarna mot turken. Alltid säkrar det några röster redan nu, kanske flera tusen.
Men det franska utspelet om förbud mot att förneka folkmordet på armenier på 1910-talet är inte bara ett dråpslag mot EU:s utrikespolitiska strategi, vars mål alltså är att närma sig Turkiet, utan det smakar också av unken populism. Och att liksom Turkiet inskränka yttrandefriheten i frågan är ju förresten samma sak som att legitimera det turkiska rättsväsendets metoder. Skulle Turkiets stolligheter om att nationell heder ska gå före yttrandefrihet, rättfärdiga att det franska parlamentet gör det straffbart att (offentligt) vara av en avvikande historisk uppfattning, hur förvirrad den än är?
Och nu är det varken en xenofob Le Pen eller en bitvis grumlig Sarkozy som lagt fram lagförslaget, utan socialisterna. Nåja, yttrandefriheten har väl aldrig setts som deras kardinaldygd framför andra.
Jag undrar vad det stolta Frankrike själva skulle tycka om ett polisgrepp mot väggen och krav på offentliga helpudlar angående vad de själva gjort sig skyldiga till genom historien, inte minst det våld som rätt nyligen utövades i kolonialismens namn. Och med tanke på att Frankrike inte är några duvungar i förtryckets historia, borde de inte vara mer angelägna om att förbjuda förnekande av sin egna övergrepp?
Det folkmord som berövade 1,5 miljoner armenier livet ägde rum innan den turkiska republiken grundades, mitt under det drygt sexhundraåriga ottomanska rikets sönderfall, men är för den skull knappast obetydlig för den turkiska självbilden, vilket tydligt framgått av alla stormar. Och Turkiet borde naturligtvis erkänna sina förfäders vidriga folkmord, göra upp med nationalismen och gå vidare i en sekulariserad riktning. Men frågan är hur konstruktivt Frankrikes nedlåtande understöd är i den processen.

Uppdaterat torsdag, oktober 12, 2006:
Okej, för en dryg halvtimme sedan antog det franska parlamentet lagen. Och som en kontrasterande, välkommen öppen famn, fick Orhan Pamuk årets Nobelpris i litteratur för några minuter sedan. I motiveringen pratade Horace om kulturernas strid och sammanflätning. Minsann.

måndag, oktober 09, 2006

What Ever Happened to Baby Jane? (1962)

Absolut inget fel på Robert Aldrichs rysarklassiker Vad hände med Baby Jane? starring Bette Davis och Joan Crawford. Vad hände med Baby Jane? lånar friskt av Sunset Boulevard, inte minst slutscenen, och är gjord i kölvattnet av framgångarna med Psycho två år tidigare.
Bette spelar den åldrade barnstjärnan Baby Jane Hudson och Joan spelar hennes mer framgångsrika syster Blanche Hudson. Galen av avundsjuka och missunnsamhet invalidiserar och torterar Baby Jane sin systern. Riktigt risigt gjort. Och eftersom Bette och Joan var två motpoler också i verkligenheten, de fungerade inte ihop och hade olika spelstil och så vidare, blev resultatet rätt dynamiskt.
Däremot blev jag efter tag lite villrådig över mina sympatier när Blanche upprepade gånger ringde enerverande mycket på ringklockan för room service. Får man göra vad som helst bara för att man är sängliggande och har varit kändis i Hollywood kanske? Inte konstigt att Baby Jane började tortera sin syster med döda husdjur och råttor i maten.
Lite säregen humor också. En utmärkt Victor Buono spelade pianisten Edwin Flagg som påminde om Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas Sammansvärjning. En fantastisk Marjorie Bennett spelade Edwins mor, Dehlia Flagg, med den engelska gummans mimik (fastän Marjorie kom från Australien).
Men framförallt, kolla in filmaffischen. Det är lite Chucky och lite Rocky Dennis i Mask och en del Shirley Temple. Italienare, va.

Det kom förresten två år senare en italiensk parodi av filmen som heter Che fine ha fatto Totò baby? och den har förstås lika snygga planscher (I II). Tydligen blir Totò galen efter att ha ätit marijuana och dödar alla. Måste se den.

lördag, oktober 07, 2006

Politics

– Vad ska jag säga? Läs bättre, lyssna bättre på mig, kommunicera med mig, säger Nyamko Sabuni.
Sabunis tips i radio till dem som anklagat henne för islamofobi var märkligt bakvänt, särskilt som hon tidigare arbetat som kommunikationsrådgivare på en pr-byrå. För är det inte snarare hennes uppgift, inte minst i egenskap av minister, att förklara sina ståndpunkter bättre om det nu är så att hennes kritiker missförstår henne? Det borde, typ, ligga i hennes intresse som folkvald.
Men det är samtidigt något med Sabunis brist på ödmjukhet som jag gillar, som kanske är nödvändig, och hon är en av få politiker som överhuvudtaget uppmärksammar könsstympning, till exempel i den kontroversiella pamfletten
Flickorna vi sviker, som förvisso innehåller en del obehagliga förslag. Bara det inte blir nykonservatism och någon jobbig kompromiss med socialminister Göran Hägglund av alltihop.
För ovanlighetens skull är förresten Göran Greider och Peter Wolodarski överens och båda har
uttryckt skepsis över Sabunis tillträde som integrations- och jämställdhetsminister. Jag ska åtminstone försöka vara försiktigt förhoppningsfull.

Uppdaterat onsdag, oktober 10, 2006:
Besläktat om Ayaan Hirsi Ali av Karin Olsson i Expressen.

onsdag, oktober 04, 2006

In bed with Bingo

Självklart lanserar grabbkanalen TV6 Being Bingo precis när trenden med realitysåpor till och med dödförklarats av självaste Kanal 5, som nu flyttar sin satsning Miljonärerna till en mindre attraktiv sändningstid. Being Bingo är ett trött hopkok på Pamela Anderssons och Tommy Lees gamla hemmavideo från smekmånaden och valfri MTV-kändisreality. Dessutom ett oförsvarligt kasst hantverk med enerverande klippning och så Bingos vardagsbetraktelser som en våt filt över alltihop.
Premiärens klimax var den midsommarfest i New York som Bingo hjälpt till att arrangera, det vill säga piffa till med några svenska Moore-tjejer. De tusentals människor som befolkade festen var, surprise, surprise, till nittio procent män med ett par groggar för mycket innanför den smaklösa skjortan, som dreglade över de kroppsmålade svenskorna. Bingos egen fru, Angelica Bremert, och Elita Löfblad, känd från Big Brother, hade utsetts till massöser. Enligt Angelica var festen ”det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv”. Elita efterfrågade säkerhetsvakter och gjorde sig skyldig till programmets eufemism när hon påpekade att ”killar kan bli väldigt på när de är fulla”.
Det var tydligt att också Bingo var orolig över säkerheten och han kallade de manliga gästerna ”äckliga” i förbifarten. Men när han fick kameran i ansiktet skrattade han mest urskuldande och tyckte att arrangemanget var ”galet”. Männen på festen var trots allt den amerikanska motsvarigheten till Bingos svenska målgrupp och i ett försök att döda alla paralleller med gäster på hans egna Moore-fester i Sverige, menade Bingo att det med tanke på all aggressivitet i lokalen inte är så konstigt att amerikaner jämt går ut i krig. Antyder Bingo att amerikanska män styrs av en primitiv rovdrift snarare än rationella överväganden, att de rentav är djur? Men Bingo då.
Being Bingo var ett avslöjande reportage om kvinnors usla arbetsvillkor i krogvärlden, inte bara i fråga om säkerhet, utan också vad gäller ersättning. Kvinnor som arbetar som ”värdinnor” får skit till lön och förväntas anstränga sig, det vill säga erbjuda så mycket som möjligt av sina kroppar, för dricksen. Allt medan männen blir fullare och stämningen ”vidrigare, vidrigare och vidrigare”, för att citera de svenska värdinnorna i New York.
Hade man bytt ut Bingos berättarröst och visat bilderna i Uppdrag Granskning innan valet, hade vi fått 2006 års valstugereportage. Kanske hade feministiskt initiativ av bara farten tagit plats i riksdagen. Särskilt om programmet hade följts upp av ett reportage från något fotbollsderby av Mats Olsson.
Being Bingo, som antagligen skulle föreställa underhållning, mynnade ut i ett välkommet om än ofrivilligt (?) synliggörande av manliga skuggsidor. Av en händelse tycks de, med Bingos eget ord, ”äckliga” männen flocka sig var helst han sätter sin fot.
Det ska bli spännande att se vad som avslöjas i nästa avsnitt.