Nu när rekordsommaren är över, och Hollywood har slut på storfilmer för den här gången, pytsas vårens/sommarens mellanstora filmer ut över världen. Det innebär att Mikael Håfströms 1408 får bredare internationell distribution (återigenbrarecensioner!), en film som Disturbia kan få premiär i Brasilien och idag fick vi Bristande bevis och Ond aning på bio i Sverige. The Lookout har premiär nästa vecka, Kärlek på menyn om två, medan Breach, som gick upp här redan i maj, fick premiär i England först denna helg. Här är min kortrecension av Breach, inklusive en skamlöst återanvänd formulering från den här bloggen: Chris Cooper sitter i kyrkan med överrocken på, fingrar på sitt krucifix och ser ångerköpt ut. Utanför står Washingtons alla mäktiga monument uppradade som påminnelser om plikten mot nationen. Cooper spelar Robert Hanssen, en gammal expert på Sovjet tillika konservativ och gudfruktig agent på FBI. Hanssen samtycker inte till att kvinnor bär byxdress men gillar strippor, och jag förmodar att det är något han brottas med där på kyrkbänken. Möjligen våndas Hanssen också över att han är föremål för internutredning i jakten på den läcka som åsyftas i titeln. Ryan Philippe ska hjälpa till att avslöja honom men börjar snart ifrågasätta misstankarna. Vem kan man lita på? Det låter schablonartat, och upprinnelsen till Breach luktar så pass mycket klassisk spionhistoria att det är svårt att ta förtexternas försäkringar om att filmen är ”based on a true story” på allvar. Men tillsammans med en stram regi tryggar Cooper filmens trovärdighet. Som ospännande film betraktad är Breach väldigt spännande. Breach utspelar sig tidigt år 2001, men även om både den amerikanska säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten efter 11/9 har kritiserats för revirtänkande och bristande samarbetsvilja, är filmen inte först och främst en vidräkning med FBI och CIA. Nej, Billy Ray, som tidigare gjort sevärda Shattered Glass om en fritt fabulerande journalist, också den baserad på verkliga händelser, har för mycket empati med sina missdådare för att bara vara politisk. Det hedrar honom.
Om vi bortser från den där omedelbart förargelseväckande versalen i mitten, ter sig FilmNyheterna.se som en ganska god, filmavtalsenlig idé. En informations- och nyhets- och mötesplats för filmbranschen. Dels en motsvarighet till reklambranschens Resumé, dels en grogund för nätverkande. Fotografer, snickare, scenografer, regissörer och skådespelare samlade på en och samma domän. Lite oklart hur den redaktionella biten kommer att skötas, i vilken utsträckning det blir journalistik och inte bara pressutskick. De skribentnamn jag lyckats luska ut känns trygga och symtomatiska. Inget ont i det. Inget direkt spännande i det heller. Pia Lundberg som är utlandschef på SFI har ju annars bakgrund som filmjournalist, och har skrivit åt bland annat Variety. Men kommer hon verkligen ägna sin tid åt FilmNyheterna? Jag misstänker att den del av sajten som inte är annonstorg eller community kommer att påminna om en nätversion av det Svenska Filminstitutet Magazine som jag gapade om här, snarare än den essäjournalistiska och filmkritiska kvalitet, med globala utblickar och gränsöverskridande reportage, som Hynek Pallas vill att SFI ska satsa på. Hoppas jag åtminstone har lite fel. Fredrik Zillén som är ansvarig för projektet kommer precis som Cissi Elwin närmast från ICA-kuriren där han arbetat framgångsrikt som webbredaktör. Han är visst en jäkel på Google.
Hans Richter, tysk avantgardist i exil, gjorde färgfilmen Dreams that Money Can Buy i USA 1947. Med hjälp av Marcel Duchamp, Man Ray, Fernand Léger, med flera. Se den hos (fantastiska!) Bibi.
Jag blev faktiskt positivt överraskad av På smällen. Mina lågt ställda förväntningar hjälpte, det medges. Men ändå. Jag hade väntat mig ännu en 40 Year Old Virgin och fnyst skeptiskt åt entusiastiska förhandsrapporter från USA. Med viss rätt. Som avlägsen konsument av amerikansk populärkultur är det lätt att se vilka knappar Judd Apatow har tryckt på för att skapa igenkänning hos den amerikanska publiken (inklusive kritiker) men det är svårare att känna igen sig själv. Det blir liksom en liten omväg. Och sen handlar På smällen om den manlige slackern, en filmtyp som jag inte lyckats skratta förbehållslöst åt på flera år. Han som är en förvuxen pojke och röker gräs i gasmask, spelar tv-spel, har gaser (!), gillar bröst (!), och så vidare. Jag har inte sett Adam Sandlers nya gay marriage-komedi I pronounce you Chuck and Larry, men om det stämmer att det är en film där homofobiska skämt duggar tätt samtidigt som sensmoralen är att homosexuella faktiskt också är människor, så är sensmoralen enligt samma logik i På smällen att den manlige slackern måste växa upp och ta ansvar samtidigt som den manlige slackern ju är ganska så härlig som han är. Nästan. Det är en Peter Pan-historia som vi har sett förut. Men om den förvuxna pojken vanligtvis mognar motvilligt, är mognadsprocessen i På smällen (så småningom) snarare en flyktväg bort från en bedövande meningslös tillvaro. För hur skön är han egentligen, den manlige slackern? Är han egentligen inte bara bra patetisk? Filmen har lite svårt att bestämma sig, och det är den osäkerheten som särskiljer På smällen från skräp som Du, jag och Dupree. Exempel 1: De två männen i filmen (Paul Rudd och Seth Rogen) gör en avstickare till Las Vegas, trötta på sina kvinnors gnat. De tar lite svamp, går på strippklubb och får varsitt par bröst i ansiktet, säger sig njuta av livet. Trés classic. Men kvällen slutar på hotellrummet där de tjuter ut om sin omognad och oförmåga till kärlek - en faktiskt både rolig och rörande scen. Exempel 2: När barnet är på väg ut och Seth Rogens karaktär Ben börjat växa till sig, klipper Apatow till en scen där två av hans polare leker med en rullstol i sjukhuskorridoren. En av dem härmar Stephen Hawking och säger att hans kuk expanderar som universum. Trés trist. Och skämtet faller i vilket fall som helst platt inmutat mitt i filmens klimax. Ska det vara roligt? Ska det bara vara sorgligt? Dessutom gnatar inte kvinnan på mannen bara för att det är hennes roll, och de äktenskapliga problemen mellan Leslie Mann (för övrigt Apatows fru) och Paul Rudd (som jag aldrig gillat förrän nu) vädras från båda håll. Det blir som bekant mer spännande i korsdrag. Nå, På smällen är med det sagt inte alls en pangrulle. Men den är i alla fall lite bättre och mindre generisk än vad DN och SvD påstår. Annika Gustafsson i Sydsvenskan ser nåt annat också. Sen är Kristen Wiig rolig som avundsjuk kollega till Katherine Heigl. Judd Apatow har för övrigt producerat och Seth Rogen har varit med att skriva manus till Superbad som har premiär i USA den här helgen (III). Kanske att den i tonen mer liknar den film jag på förhand dömde ut På smällen som. Lika bra att hålla förväntningarna bottenlåga så jag kan bli positivt överraskad igen. Michael Cera är ju med! Roligt utdrag ur den här intervjun med Cera apropå alla förvuxna pojkar: "The current vogue in comedy is for the doofus man-child—the guy who mines laughs in the yawning chasm between his feeble abilities and his inflated self-regard. It’s hard, in fact, to think of a male comedy star who doesn’t fall into this category, from Vince Vaughn (hipster man-child) to Will Ferrell (rampaging man-child) to Owen Wilson (surfer-dude man-child) to Adam Sandler (impish man-child). In Superbad, Cera plays an actual child-child..."
Om nu Mannekäng i rött saknar kvalitéer i manusväg tar den igen det med råge i granna miljöer i Eastmancolor och lyxiga kulisser som befolkas av Magos sensommarkollektion. En stilig sekvens, som jag antar att Arne Mattsson måste varit stolt över, är den här från begravningen av Bobby. Här nedanför är det stakeout som slutar med ond bråd död.Men innan Gio Petré dinglar med huvudet på sned i en av filmens mer spektakulära scener (nåja, det finns ett par) hinner hon framföra den här låten på nattklubb. Min gissning är att den heter "Oskar Svensson".
Bjarne Stenquist undrar om det inte hade varit bäst för alla inblandade om SF fått köpa Sandrews när det begav sig. Med facit i hand, sure. Han frågar sig hur noga Konkurrensverket egentligen granskade Nohrborg et consortes ekonomiska kalkyler. Inte alls, är min gissning. Med S/S Fladen, Atlantic AB och Triangelfilms köp av Sandrews var det ju knappast tal om företagskoncentration. Men, han har en poäng i att ställa den urgamla frågan "om man ska bedöma en handling enbart efter dess objektiva resultat eller om man också ska väga in intentionerna bakom" - även om Konkurrensverket har svårt att ingripa i den ändan, det vill säga mot företag som har för avsikt att konkurrera men slutgiltigt inte klarar av det. Konkurrensverket kunde inte gärna konspiratoriskt ha antagit att Astoria-satsningen var "ägnad att väsentligt hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens inom landet i dess helhet eller en avsevärd del av det" (34a § 1 st.). Eller så behöver de helt enkelt en jävligt bra kikare. Del 1 av serien Igår i Sydsvenskan finns här.
I sommar har jag lånat om, men ännu inte läst om, Wolfgang Schivelbuschs utmärkta Järnvägsresandets historia, dels för mitt egna nöjes skull, dels för att ha tillhands när jag skulle skriva en uppskjuten uppsats om tåg och film. Men annat kom emellan. Jag skulle skriva om John Sturges En man steg av tåget med Spencer Tracy och så vidare. En annan favoritscen är öppningen i Tystnaden. Som av en kuslig händelse, i ljuset av förra veckans regissörsdöd, skriver John Orr i senaste Film International en text om Bergman och Antonioni. Hur de influerats av Carné och Camus i Tystnaden respektive Yrke Reporter. Tågscenen i Tystnaden står det inget om, men väl om hotellrummet, bland annat i förhållande till den romantiska fatalism som det beredde plats för i exempelvis Carnés Dagen gryr. (En annan hotellfilm av Carné som Orr skriver om är Hôtel du Nord och bilden ovan är tagen under ett besök i Paris i våras.) Hos Bergman är hotellrummet, utmejslat av hög kontrast istället för som hos Carné badandes i soft ljussättning, skådeplatsen för ett klaustrofobiskt (kammar)maktspel mellan två systrar, skriver Orr. "Bergman's monochrome extremity is pitiless and takes no prisoners." Tystnaden är oförsonlig och skoningslös, där gud lämnar människorna åt sitt öde och inte heller Bergman, som trots allt råder över historiens utgång, visar någon pardon utan låter Ester dö ensam - och det är alltså delvis så inflytandet av Camus ger sig till känna. När jag kämpade med Myten om Sisyfos för några somrar sedan i en pittoresk (men brant) italiensk kustby utan tågförbindelse, tyckte jag mig förstå vad Camus ville säga. Allt var varmt och intagande vackert, fastän hotellrummet nästan saknade fönster. Nu verkar jag ha glömt det mesta. Men känner mig inte alltför nedslagen. Äter glupskt en glass i solen och känner mig härligt banal.
