Nietzsche, Tobias Fünke och The Radio Dept.

I. Läser att Nietzsche som ung identifierade sig med huvudpersonen i Adalbert Stifters stora roman Der Nachsommer, en viss Heinrich som var präglad av en sådan sedlig renhet att han inte kunde tänka sig att bada utan baddräkt trots att ingen annan fanns i närheten. Det passade sig helt enkelt inte för honom att se sig själv naken.
Tänker osökt på Tobias Fünke i Arrested Development, också han en never-nude, ständigt iförd sina avklippta jeansshorts. Samma djuprotade prydhet och instinktiva avståndstagande från allt vad sexualitet heter. Men förstås missförstådd av sin omgivning.
Man riktigt hör historiens vingslag!

II. På framsidan av The Radio Dept:s nya ep, "The worst taste in music", syns en ganska typisk brittisk gata med allt vad det innebär av vänstertrafik, vita skåpbilar och tegelfasader. En korthårig typ, såklart iklädd adidasjacka, vänder sig bort.
Eftersom jag tack vare den filtrerade rösten knappast lyckas urskilja något av texten är väl omslaget min enda ledtråd. Vadå den sämsta musiksmaken? Är motivet sinnebilden för dålig smak, dålig musik? Lite tråkigt, deppigt och svartvitt sådär, bandets namn i rosa som bryter av.
Någon bjärt kontrast blir det nu inte av musiken som inte är särskilt fluffig utan ganska vemodigt gråkall. Flow flux clans version är roligare och mer ombytlig. Differnet är traditionsenligt aparta och deras remix artar sig riktigt ordentligt mot slutet. Bonusspåret, "What you sell", börjar med en midisynt som för några år sedan nog hade betraktats som the worst taste in music, möjligen gulligt chosefri, men nu bara är helt charmerande, liksom återstoden av låten. Bäst.

Sult (1890)

Efter att ha läst och försjunkit i Pan var kanske inte Svält vad jag väntade mig av Knut Hamsun. Från naturmystik i Nordnorge till Oslo och stadens anonymitet (huvudpersonen namnges inte ens) och, tja, djungelliknande villkor för överlevnad. Utöver en proletär 1800-talstouch har Svält också en ytterligt sympatisk stackars frilansskribent som avsändare.
Svält är ett slags föregångare till både Salingers Räddaren i nöden och Leif Panduros Skit i traditionerna, en jagroman om en man i upplösningstillstånd, om än något äldre och mindre välsituerad än pojkarna i nämnda böcker. Hamsuns grubblerier påminner faktiskt också om landsmannen Erlend Loe, även om det är mer hjärtknipande och, i brist på bättre ord, bättre.
Den utsvultne skribenenten sitter på sin kammare, alltid sen med hyran, och försöker desperat skriva något som kan tänkas inbringa fem, kanske rentav tio kronor (och dagens unga visstids- eller projektanställda journalister ler sorgset i mjugg). Han försöker till och med få jobb som revisor men får ett negativt besked eftersom han daterat sitt ansökningsbrev till 1848, han har fått dille på 1848, och köpmannen vill ha någon som kan handskas med siffror.
Han är snart hemlös, hungrig och börjar förlora sans och måtta. Samtidigt är han skoningslöst självkritisk i sin dialog med sig själv och viker inte en tum, har sin heder och stolthet att tänka på. Men han inser emellanåt att han inte har råd att vara rättfärdig och rättskaffens jämt. Men då ångrar han snart sina infall och försöker återupprätta sin moraliska oantastlighet. Fylls av raseri ena stunden men slits sönder av ånger i nästa och faller i gråt.
Som tur var är han också väldigt underhållande i all misär, kanske just på grund av orimligheten i hans tillvaro. En mörk kväll övertygar han sig själv om att utge sig för att vara en rumlande journalist på Morgenposten som tappat bort sina nycklar. På så sätt får han spendera natten, med hedern i behåll, i en cell istället för ute i skogen. I cellens kompakta mörker angriper ”svältens vilda vanvett” honom. Han kommer på ett nytt ord, kubooa, och försöker utforska betydelsen av det.

Det behövde inte betyda vare sig Gud eller Tivoli, och vem hade sagt att det skulle betyda kreaturutställning? Jag knöt handen häftigt och upprepade: Vem har sagt att det ska betyda kreaturutställning? [...] Jag ligger där på britsen och småskrattar men säger ingenting, uttalar mig varken för eller emot. Det går några minuter och jag blir nervös, det nya ordet plågar mig oupphörligen, vänder hela tiden tillbaka, bemäktigar sig till sist alla mina tankar och gör mig allvarlig. [...] Nej, egentligen var ordet ämnat att betyda något själsligt, en känsla, ett tillstånd – kunde jag inte förstå det? [...] Då förefaller det mig som om någon talar, blandar sig i mitt samtal, och jag svarar ilsket: Vafalls? Nej, maken till idiot finns inte! Stickgarn? Varför skulle jag vara förpliktigad att låta det betyda stickgarn när jag var speciellt emot att det betydde stickgarn? Jag hade själv uppfunnit ordet och jag var i min fulla rätt att låta det betyda vad som helst för den delen. Såvitt jag visste hade jag inte uttalat mig själv än...

Hans dagliga, tappra försök att undvika förnedring och få sig en bit mat avbryts ibland av jakten på ett stearinljus, så att han skriva på sina avhandlingar och dramer också när det blivit mörkt. Men ingen vill ha hans glasögon eller gröna täcke, och västen har han redan pantsatt. En redaktör erbjuder honom ett förskott, vår hjälte blir rörd till tårar av den generösa gesten men tackar värdigt nej. Och ångrar sig.
Desto mer sorgligt blir det därför när han måste ge avkall på sin högt värderade moral samtidigt som han aldrig tycks vackla i sin tilltro till individens egna ansvar eller den fria viljan. Han förebrår inte samhället för sin utsatta situation och ber helst inte om allmosor.
När han efter sin deliriska natt i cellen är på väg ut blir han inte erbjuden någon matbiljett eftersom alla tror att han har fast arbete, är journalist. Och han vågar inte be om en, trots att han inte ätit på över tre långa dagar och nätter.

”Har ni sovit gott då?”
”Som ett statsråd!” svarade jag. ”Som ett statsråd!"
[...]Med högburet huvud, en millionärs hållning och med händerna instuckna under rockskörtet skrider jag ut från rådhuset.

Vår

Så har solen äntligen börjat visa sig igen. Min soffa fungerar utmärkt som ställföreträdande balkong, även om det fortfarande är för kallt för att ha fönstren på vid gavel. Så det är lite som ett orangeri.
Det sägs att Sveriges sollösa isvärld till vinter skapar strömningar av bortlängtan och utbrytningsförsök. Att våren sen kommer som en befriare och återupplivar, om än i ultrarapid, det som varit (själsligt) bottenfruset. Förträffligt! Så det är kanske för att skynda på blidvädret och frambesvärja våren som folk tror att de kan börja lyssna på reggae redan nu, fastän det är långt till sommartider. Ha!
Andra pålitliga vårtecken är luftballonger och massiv affischering för någon fat free frozen yoghurt. Jag misstänker att The Knife snart försvinner från min spellista och ersätts av något inte fullt så marinblått, något som är mer åt azurhållet. Något som är mer soldäck (Barry Manilow).
Men håll i hatten. För det har varken varit vårdagjämning eller vårfrudag än. Det är kallt och sjavigt, nedsjaskat och grått, ett tag till. Och hela vårupplevelsen hänger just på att man hängivit sig under vintern och anpassat sig till klimatet och mest stannat inne, alternativt gjort kalla utomhusvintersaker. Aldrig låtit längtan efter värme manifestera sig genom reggae, paraplydrinkar eller resor till tropikerna.
Men man måste förstås kunna tjuvstarta lite nu, i kallmars, om man vill, annars föreligger risk för frossa sen i april. Jag lyssnar på I'm from Barcelona och Caetano Veloso i den soluppvärmda soffan.

Syrebrist i Filmkrönikan

Man ska väl inte sparka på den som redan ligger, men det är så tråkigt att SVT:s enda egentliga återkommande filmbevakning, Filmkrönikan, är så menlös. Okej, det är förstås inte lätt att få plats med fördjupande samtal eller tänkvärda analyser på bara några korta minuter, men på Filmkrönikan tycks man överhuvudtaget inte försöka, undantaget ett flyktigt studiebesök hos Roy Andersson för något år sedan. Igår förbigicks Lukas Moodyssons nya Container med tystnad (som tur var har Aftonbladet en uttömmande recension).
Programmet saknar i princip nyheter från filmvärlden, bortsett kanske från nåt man ändå kan läsa sig till på TV3-text, och aktuella intervjuer. Man tipsar däremot om filmer, vilket är bra, men alltför ofta är det Nightmare before Christmas eller Sergio Leone eller Steve Martins 80-talskomedier.
Annars ägnas det utrymme som inte är avsatt för filmrecensioner åt klipp från amerikanska filmer på något särskilt tema, till exempel "musikal" eller "vampyr". För inte så länge sen pratade Orvar med Paolo Roberto på temat "boxning" och igår var det dags för "kampsport" med Musse från Rallarsving. Slår vad om att det blir "tavlor" med Ernst Billgren i nästa program.
Recensenterna befinner sig alltså i en knivig situation eftersom allt hopp sätts till dem. Och där sitter de på höga otympliga barstolar (?), mol allena, och tittar in i kameran. Borta är den avlastande samtalspartner som tidigare underlättade jobbet för Fredrik Sahlin. För i Filmkrönikan anno 2006 regerar den stela recitationen och de nedskrivna raderna är helt beroende av recensentens utstrålning och tittarens välvilja. Jag gillar för all del Göran Everdahl och Helena von Zweigberg, även om de knappast tillåts utgjuta sig eller briljera nämnvärt i Filmkrönikan, men varför i övrigt insistera på det småhyfsade och halvdana?
Okej, SVT är illa tvunget att rikta sig till opålitliga ungdomar som flyr ettan och tvåan, så låt gå för Filmkrönikan. Men då borde SVT komplettera med ett program som åtminstone har ambitionen att undersöka filmmediet och -utbudet på ett initierat sätt. Och det behöver väl inte implicera någon djupteoretisk, esoterisk framtoning utan kan lika gärna vara publiktillvänt. Bara det stimulerar hjärnan lite.
Som det är nu bjussar ju Filmkrönikan mest på filmklipp och snabbreferat av den aktuella filmens handling, allt redan tillgängligt på IMDb.

Syriana (2005)

Lite längre version av min recension i Gaudeamus
Eftersom den amerikanska befolkningen vill ha billig bensin kan inte målet med USA:s utrikespolitik alltid vara frihet och demokrati i Mellanöstern. Det förstår man snart av Syriana. Efterfrågan på olja överskuggar allt annat och amerikanska företag söker över hela världen efter investeringar, även om den nytto- och vinstmaximerande kapitalismen riskerar att frontalkrocka med lokal tradition. Det blir mycket rävspel och bilder på prunkande oljefält. Någon skurk refererar, liksom i förbifarten, till Milton Friedmans vision om den oinskränkta marknaden. Samtidigt drömmer en arabprins om att få använda sitt lands naturresurser till att bygga ut infrastrukturen, inrätta ett parlament och ett fungerande rättsväsende. Men icke.
Stephen Gaghans skärskådning av USA:s förehavanden vid Persiska viken ligger minst sagt rätt i tiden. Det är påkostad realism i samma anda som filmen Traffic från 2000 och en angelägen lägesbeskrivning av aktuella politiska händelser, något som vanligtvis reserveras åt oglamorösa dokumentärfilmare. Men i Syriana ersätts Michael Moores insinuanta och didaktiska berättarröst av en serie mindre övertydliga bilder som överlappar varandra och till slut, förstås, ändå knyts ihop till någon form av lapptäcke.
Gaghan beskriver ömsom redigt, ömsom virrigt den intrikata väv av relationer och orsakssamband som komplicerar tillvaron för maktens män i globaliseringens tidsålder. Men Syriana visar även hur den kosmopolitiska verkligheten påverkar också mindre mäktiga mäns vardag, medan kvinnorna bara omnämns flyktigt men knappast syns till.
George Clooney övertygar som försmådd CIA-agent i beppewolgersskägg och utskjutande mage (och fick en Oscar). Men det mesta av Syrianas två timmar saknar ändå nerv och det känns under filmens gång ibland väl spretigt och löst sammanfogat, även om detta har en poäng i en skildring av en lika splittrad värld.

Die Angst des Tormanns beim Elfmeter (1972)

Var på Sture igår för att värma upp inför VM i Tyskland i sommar genom att se Wim Wenders Straffsparken. Filmen handlar om en ångestriden men apatisk fotbollsmålvakt som efter att ha släppt in ett billigt mål (han försökte inte ens rädda bollen) flyr fältet och planlöst börjar flacka omkring på gator och torg. Målvakten ser amerikansk film på bio, spelar amerikansk musik på jukeboxen och bär på fickan till och med några amerikanska dollars. Han mördar en kvinna han just träffat och sätter sig sedan på bussen och kliver inte av förrän på ändhållplatsen.
Trots att filmen saknar intrig, även om den ett tag liknar en kriminalhistoria, är den långa stunder märkligt uppslukande. Fotot (den är i färg) gör sitt men det är också de små vardagliga sakerna i de avlägsna byarna som håller intresset vid liv. Folk som pratar tafatt utan att egentligen lyssna på varandra eller försöka få något ut av samtalet. Återigen en biograf, en jukebox och så någon flasköl. Hela tiden verkar det som om allt händer någon annanstans. Exempelvis får vi enbart följa polisens mordutredning genom tidningsrubrikerna. Men så är det också en film som uppmanar åskådaren att fästa blicken på målvakten istället för på bollen. Woody Allens Match Point är alltså knappast den första filmen vars kontenta mynnar ur en spetsfundig sportmetafor. Men jag gillar det.
Kathe Geist beskriver det träffande i sin bok om Wenders filmer, The Cinema of Wim Wenders – From Paris, France to Paris, Texas, som en dekonstruerad thriller.

Wenders visar hur den amerikanska kulturen också trängt in i den lilla gränsbyns liv: en Coca Cola-lastbil kör förbi Bloch på hans väg till värdshuset, värdshusvärdinnana assistent syns plocka upp ett paket Wrigley's tuggummi...

Men eftersom Wenders inte är någon amerikansk regissör kan han heller inte göra en amerikansk film. Därför är filmen, som han själv beskriver det, schizofren och den ställer sig, lite stolt men samtidigt barnsligt, på tvären. Till skillnad från de Huston- och Hawks-filmer som skymtar förbi i Straffsparken, blir det heller aldrig någon konventionell upplösning. Bara en thriller renons på spänning.

För att inte tala om alla dessa män

Under vinjetten "Stockholm förr" skriver Björn Sylvén i Innerstadspress tidningar varje vecka om gamla byggnader och annan kuriosa som hamnat på kollisionskurs med Den Oförvitliga Utvecklingen. Stockholm tampas ständigt med sig själv, försöker bli kvitt skönhetsfläckar och gammalt skinn, än sen om arkitektoniska guldklimpar eller hjärtslitande stiliga jugendfasader försvinner ut med slöddret. Det måste bli gjort.
Sylvén åskådliggör lite dystert resultatet av detta tänk. Rubriker som "Nu går Rotundan i himlen in" och "Våffelbaren hade bästa glassen" etablerar stämningen och under bilden av ett rivningsklart Hotell Regina 1962 noterar han att "här har såväl kungligheter som revolutionärer logerat under samma tak". Sylvén är förhållandevis osentimental, tycks bara plågsamt medveten om tidens tand och konstaterar kort att "tyvärr återstår ingenting" även om han ibland också drar till med att "[de] trivsamma bostadshusen ... slukades av grävskoporna".
Betydligt fryntligare är Martin Stugart (bilden) som svarar på insändarfrågor om till exempel Tyska kyrkan och nedrivna barndomskvarter i Dagens Nyheter. Hans godmodiga och gentila sätt uppskattas av en trogen läsekrets. På sin fritid gillar Stugart att sjunga Bellman till gitarr och han är också ordensskald i sällskapet Par Bricole. Bokförlaget DN beskriver Stugart som en sann 1700-talsmänniska. Stugart intervjuar dessutom ärevördiga jubilarer på DN:s familjesidor. Senast idag fick en gammal redaktör för Grönköpings Veckoblad som fyllde 75 motta hans gratulationer. Bland äldre är det ju allmänt vedertaget att Grönköpings Veckoblad bjuder på högkvalitativ satir över aktuella händelser ("Norrmän tråkiga så in i Norden" är en typisk rubrik). Stugart skriver att redaktören snart "blev älskad av alla som uppskattar akademiska skämt". Däribland Stugart själv, som kallar tidningen "superb", får man förmoda.
Lelle Printers humor är gammaldrags och av samma skola som den i Grönköpings Veckoblad, den typ av humor som jag inbillade mig att alla pappor gillade när jag var liten, och jag misstänker att Stugart även finner Lelles skämt "akademiska". Lelle var med i Sveriges Radios satirgrupp På håret, ett program som symptomatiskt nog försvann lagom till det nya årtusendet. Men häromsistens råkade jag höra honom i Radio Lidingö och det var som om tiden stått stilla. Han fortsätter nämligen med sina putslustiga telegram, fulla av kvickheter, språkliga krumbukter och en lagom dos fräckhet. I Radio Lidingö och på hemsidan erbjuder han i en reklamspot också sina tjänster, allt från kåserande föredrag till skojigheter på högtidsmiddager. Dessutom:

Konferensmiddagar:
Lelle Printer-telegram. Specialskrivna snapsvisor. Talet till kvinnan. (Mycket populärt i mansdominerade sammanhang, dvs de flesta sammanhang!)

Det är naturligtvis föga förvånande att hitta denna konservatism just bland äldre män, men det finns något storvulet i denna aversion mot förändring, något i detta patetiska famlande efter den tid som flytt, som gör en lite förstämd. Ett vemod som är svåremotståndligt just eftersom det är så harmlöst och knappast skulle mäkta med att få till stånd något verkligt bakåsträvande i samhället. Det kanske de inte vill heller. Men även om det är ett nytt årtusende nu verkar det fortfarande finnas plats för sanna 1900-talsmänniskor. Grönköpings Veckoblad säljs fortfarande och Lelle Printer underhöll bland annat vid Småföretagsdagarna i Örebro tidigare i år. Och bakom alla Lelles lustigheter finns förstås också en man som minns tillbaka och det är meningen att hans Pojkarnas nostalgibok: Det skimrande 50-talet ska landa på bokdiskarna i år. Han riktar sig av allt att döma till en mycket stor och intresserad målgrupp.
Samtidigt som en del män nöjer sig med nostalgi, sina brödraskap eller traditionsenlig satir går andra mer på offensiven. Ludvig Rasmusson, också skojfrisk i P1, har skrivit Åldersupproret där han beklagar västvärldens, och särkskilt Sveriges, massiva ungdomskult. Allt det nya kommer så fort och det gamla försvinner så snabbt.
Det. Måste. Finnas. Något. Att. Klamra. Sig. Fast. Vid.
Istället för att söka sig till exklusiva, tillbakablickande salonger eller gråta sig till sömns över svunna speceributiker, söker Rasmusson odla utanförskapet offentligt och skapa opinion. Än sen om bara något yngre Nils Schwartz inte känner igen lägesbeskrivningen och kallar Rasmusson för en "odrägligt förnumstig besserwisser". Något måste göras. Det är som om Rasmusson läste vad han den röde i SVT:s Toppkandidaterna skrev i sin dagbok, förvisso riktat till desillusionerade ungdomar, innan han skrev det: "Sörj inte, organisera er."
Man kan beställa Åldersupproret på Kristdemokraten. Än är inte loppet kört.