1. The Squid and the Whale 2. Capote 3. Mitt hjärtas förlorade slag 4. Tiden som finns kvar 5. Tristram Shandy 6. Mission: Impossible III 7. Lady Vengeance 8. Brokeback Mountain 9. Borat 10. Shortbus 11. Me and You and Everyone We Know 12. Farväl Falkenberg 13. Kvinnor offside 14. Lemming 15. United 93 16. Frihetens pris 17. Att återvända 18. Babel 19. Infödd Soldat 20. Match Point 21. Marie Antoinette
Psst! Med reservation för förmodat bra filmer jag inte sett, par exemple: Mot Södern, En Såpa, Hard Candy, Requiem, Grizzly Man...
Jag såg hennes Dr. Glas på en dålig vhs-kopia med uselt ljud och vitsen med en viskande Per Oscarsson gick liksom förlorad, men jag räknar Mai Zetterlings Älskande par, Flickorna, Nattlek och Amorosa som några av de bästa svenska filmerna någonsin. (Scrubbers har jag inte sett.) Annika Gustafsson har läst Mariah Larssons färska avhandling om henne. Gustafsson refererar bland annat till Bo Strömstedts omdöme om feministiska Flickorna från 1968: "Vilka förstockade menstruationer!" Om jag minns rätt liknade han också filmen vid en "deg". Hade hennes filmer varit lika inhemskt bortglömda om hon inte varit svensk? Ett par av dem finns åtminstone på utländsk dvd: 1, 2, 3.
Under beredsskapstiden gjordes en del uppbygglig och just förberedande film i Sverige, inte alltid med tydligt avståndstagande från nazisterna, men åtminstone Vilhelm Mobergs mer klarspråkiga Rid i Natt! blev en ganska bra film av Gustaf Molander år 1942. Men året dessförinnan kom Snapphanar med en fäktande George Fant och en, gissar jag, jovialisk Edvard Persson, som istället slog fast att motstånd inte lönar sig. Varför SVT har valt att göra underhållning på nytt av snapphanarna vet jag inte riktigt. Vad ska vi förbereda oss på den här gången? Sverigedemokraternas frammarsch i Skåne? Det känns bakvänt. Jeanette Gentele diggar det, Jesper Högström gör det inte. Och det är inte bra. Man kan för all del kalla det "välgjort" i något avseende, men då måste man bortse från dialog, karaktärer och drama i största allmänhet.
Handlar Peter, Björn och Johns "Let's call it off" om julen? Jag inbillar mig det. Inte för att de sjunger "it's a must" och inte heller för att jag har en grej för folk som agiterar mot julen. Men lyssna på texten. Den här Girl Talk-remixen är fin och den låter lite karibiskt julvemod. Ladda ner här.
Dahlian är en prydnadsväxt från Mexiko tillika det sådär lagom smickrande och förminskande smeknamnet på Elizabeth Short, en ung kvinna på glid i fyrtiotalets Hollywood, med skådespelardrömmar och en del skumma bekanta. Bland de senare finns en byggherre som byggt sin karriär på, så att säga, falska grunder, och i ett svep antyder Brian De Palma att hela Hollywoord är ett moraliskt fuskbygge, med begravda hemligheter och lögner under marken. Men det känns väl som ett rätt uttjatat tema? Den svarta dahlian är en rejäl munsbit med mycket dekadens och många sexförvecklingar, men med ungefär lika mycket tuggmotsånd som den där grytsteken och de där överkokta morötterna som Scarlett Johansson serverar de två poliser (spelade av Josh Hartnett och Aaron Eckhart) som försöker hitta Dahlians mördare. De Palma har nog varit ute efter lite kryptisk film noir á la Howard Hawks The Big Sleep men den snåriga intrigen blir till slut en alltför vildvuxen dito. (Filmen kanske kan vara intressant att se om bara för att se om man kan hitta ut.) De Palma tycks inte heller ha nöjt sig med att ha återanvänt dubbelgångartemat från Hitchcocks Vertigo redan i Obsession (1976) och det går igen (!). Och visst är filmen i mångt och mycket en pastisch. Men det är många gånger snyggt med djupfokus och vidvinkel, och allt som allt ganska trivsamt ända tills man inte ens orkar skratta åt det gravallvar som aldrig gått att ta på allvar. Elizabeth Short har funnits i verkligheten och mordet är fortfarande ouppklarat = mytbildning och hårdrockare. Men De Palma återberättar hennes sorgliga öde rätt smidigt och fint med hjälp av då och då inflikade provfilmningar (ja, fiktiva, alltså). På radion hörde jag att James Ellroy inte är särskilt nöjd med hur hans roman med samma namn, översatts till vita duken. Men han skrattar hela vägen till banken, förstås. Bara se till så att inte De Palma får anledning att göra det också.
Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes var skraj för demokrati och förespråkade en odelbar regeringsmakt för att på så sätt skydda de fundamentalt egoistiska människorna från varandra. Om man skulle låta människorna hållas skulle det bli ett allas krig mot alla; det fasansfulla naturtillståndet. Den suveräna maktapparaten skulle försörja sig genom skatteintäkter och tämja människorna genom att stifta lagar, hålla sig med en armé och censurera oönskade offentliga uttalanden. Suveränen skulle även bestämma över religionsutövning eftersom endast en lära skulle få förekomma. I sin artikel om dagens Kina refererar James Fallows till Hobbes skräckscenario där alla krigar mot alla. För det tycks vara lite så det ser ut i folkrepubliken, trots att landet faktiskt just styrs av en centralmakt helt ointresserad av yttrande- och religionsfrihet. Hobbes, vad gick fel? Här en sammanfattning: Förutom allt det positiva, spännande och överväldigande, är det bristen på tillit som tycks känneteckna utvecklingen i det kinesiska samhället. Och vem skulle de egentligen kunna lita på? Staten? Tss. Fallows exempel från Shanghais kollektivtrafik är tendentiöst men talande: Människor som väntar på att kliva på tunnelbanan är så oroliga över att förlora sin plats i kön att de inte flyttar på sig när dörrarna öppnas så att passagerarna kan ta sig ut, med det tämligen meningslösa resultat att ingen kan kliva vare sig av eller på. (Kanske ska man alltså räkna med att bilförsäljningen i Kina kommer att fortsätta att gå i taket, de alarmerande höga dödssiffrorna i trafiken till trots.) Fallows jämför Kina med Japan där den sociala disciplinen internaliserats genom år av träning. Kina beskriver han istället som en stor bunt individer som bara beter sig lydigt när de tror att storebror ser dem: ”I have not before been anyplace that seemed simultaneously so controlled and so out of control.” För den dödlige Guden, som Hobbes kallar den suveräne makten, tycks inte funka i praktiken. Kanske skulle Hobbes bara ropa efter hårdare tag, men den kan ju inte vara överallt samtidigt och inpränta sina förhållningsregler, även om den skulle försöka. När den i Maos skepnad försökte som värst, dog människorna ändå bara. Bristen på tillit har inte bara konsekvenser för den vardagliga samvaron utan också för ekonomin. För även om Kina är en av världens största ekonomier saknar den företag av motsvarande storlek. För om man nu inte litar på människor på tunnelbanan, hur ska man då kunna lita på sin revisor, börsanalytiker, investerare eller entreprenörer? Pålitlig bakgrundsfakta är inte alltid lätt att hitta, korruptionen är utbredd. Sociala skyddsnät? Nej, bäst att ta vad man kan medan man kan. Inte lita på nån. Alla mot alla. Så i någon mån är dagens Kina båda av Hobbes tänkbara världar samtidigt. Dels den där naturtillståndet råder och allt styrs av människans självbevarelsedrift, dels den där en central statsmakt bestämmer allt. Darn it.
Lars Mikael Raattamaa brukar vara tankeväckande, på pocket och i Aftonbladet, utan sordin. Han är en arkitekt som dissar den arkitektoniska ikonen Gunnar Asplund och en poet som skriver diktsamlingar som föranleder tjafs mellan litteraturkritiker på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I nya Arena skriver han om staden, vilket verkar vara hans favoritämne tillsammans med det antika Grekland och Theodor Adorno. Det är främst västerlandets övermogna och lastgamla storstäder han intresserar sig för när han ifrågasätter centralstadens upphöjdhet. Han vill ha sprawl, förorter, förstäder. (Emma, han gillar visst Corbusiers Unite d´Habitation.) Stadens murar är murar av smak, menar han vidare: ”Urbanitet är idag bara ett ord för en god rörlig och snabb smak!” Typ: En trend håller i en månad, sedan måste personerna som instigerat den påpeka att eftersläntrarna är för sent ute och att allt nu handlar om en ny trend som bara de kan se, till att börja med. Smaken har blivit DET urbana värdet, skriver Lars Mikael: ”Skillnaden går i dag inte mellan god och dålig och dålig smak utan mellan snabb och långsam smak.” Det påminner om Paul Virilios påstående om att tänkadets reflektion ersatts av tyckandets reflex. Dagens informationsomsättning och förbrukningstakt tillåter väl inget annat, utan genererar omedelbarhet och i värsta fall reflexmässighet. (I förbifarten lyckas han jämföra Fredrik Böök och Andres Lokko, enligt Lars Mikael ett bevis på att smakdomaren lever än idag. Fredrik Böök, 1900-talets främsta svenska litteraturkritiker enligt Tomas Forser i Kritiken av kritiken, var myndig i sitt yrkesutövande. Andres Lokkos smak, för närvarande hemmahörandes i Bööks gamla Svenska Dagbladet, är lika odiskutabel på ett grundlöst och exkluderande sätt, enligt Lars Mikael.) Men det verkar inte som om Lars Mikael vill bromsa lika mycket som han vill explodera och konstruera om. Missa heller inte intervju med Lars Mikael Raattamaa på nätet och Magnus Lintons text om städer på andra håll i världen i samma tidning.
Uppdaterat torsdag, 4 januari, 2006: I SvD kallar Ola Andersson Raattamas resonemang, med begrepp lånat från Magnus Linton, för metrofobt.
En konstnär som inte får ställa ut pratade igår i P1 om en ”konstmaffia” som hindrar honom från att lyckas. Samtidigt går Ernst Billgrens mysthrillerserie AK3 i fyra delar på SVT. Den handlar om en kommitté som styr och ställer i den svenska konstvärlden och enväldigt fattar beslut om vem som ska slå igenom. Något som en kritiker på DN avfärdade som hopplöst daterat eftersom det idag finns massor av sätt att nå ut med sin konst på. Säg det till konstnären. Konstnären menade att också ”lagomsystemet” var ett besvär. Bilden av Sverige som Landet Lagom stämmer måhända. Men att gemensamt bestämma vad som är rätt och riktigt är nog inte mindre viktigt, om än alltför ofta lika tokigt, i andra länder. Bara det att olika saker är olika viktiga på olika ställen. Anders Ehnmark räknar i Dagbok från skogen upp fjorton finska motsvarigheter till lagom. I USA får det gärna vara normal och i den muslimska världen bör det vara halal. Men om nu konstnären varken har den styrande eliten eller det styrande folket på sin sida, blir det ju onekligen lätt knivigt. Kanske måste konstnären bara "hitta sin nisch"?
1. The Squid and the Whale
