Och nu över till nyheterna

Good Night, and Good Luck tyckte jag så här om. Journalister tyngda av sitt samhälleliga ansvar och en ohämmat nostalgisk skildring av den balanserade och rättvisa nyhetsredaktionen. Den som var objektiv, liksom. Jag tyckte det var lite rart. Orvar Säfström tyckte att det var typ bästa filmen ever.
Börjar bli sugen på att se Superman Returns nu. Lite också för det gamla, odesillusionerade tidningsarbetet. Så här beskrev Natalia Kazmierska det:

Likt en plikttrogen Pulitzerkandidat är Clark Kent alltid osynlig, precis på deadline och ständigt där när det händer.
Framför allt blandar han ju aldrig in sina känslor.
"Dånet av pressarna är hans hjärtslag", beskriver han själv den goda journalistrollen i en seriestripp från 1945.

Annars, varför inte bara, som Ison påpekade när jag intervjuade honom och Fille för ett tag sedan, nöja sig med gammalt hederligt gravitationstrots:
- Så länge han flyger, det funkar för mig.

Namnsdag

Igår hade jag namnsdag. Jacob. Det är ett bibliskt namn, eller något åt det hållet. Fick höra av en gatuförsäljare att det var ett turkiskt namn när jag var i Turkiet förrförra året. När jag för några helger sedan träffade några franska volleybollspelare fick jag upprepa det i snitt tre gångar per presentation.
Det har inte slagit mig förrän på senare år att amerikanskans Jake är en förkortning av Jacob. Jake för mig har alltid varit Jake Styles i tv-serien Jake and the Fatman.
I Steven D. Levitts Freakonomics undersöks i vilken utsträckning våra namn påverkar våra liv. (Levitt berättar om en far som döper sina två söner till Winner och Loser. Gissa vilken det går bra för.) Bland annat listas vilka namn som är mest "svarta" respektive "vita". För pojkar är DeShawn nummer ett på den svarta listan, Jake på den vita.
Jag vet inte vad det säger om mina chanser i livet. I USA ska jag enligt Levitt åtminstone kunna ha det ganska bra förspänt.
Kända Jacob: Bernoulli, Burckhardt, Dahlin, Grimm, Hellman, Irene (bilden).

Lily Allen-inlägget

Jo, en ganska asabra skiva, solig och nynnig och typ vitaminrik.
Jag vet inte hur beräknande det hela egentligen är, för det låter ju nästan som ett osannolikt logiskt soundtrack för sommaren 2006. Det är lättillgängligt eklektiskt: lite reggae och bossa, lite en salig blandning av allt möjligt, och lite smart ihoplimmat sådär att det blir himla catchy. Jag gillar det och känner mig i takt med samtiden och det känns helt okej.
Sen hade jag tydligen missat hennes roliga mixtapes (1 2). "LDN" som inleder det första: gah! Hennes version av 50 Cents "Window shopper" som tutar igång det andra: bah!
Ska leta i mina föräldrars köksluckor efter en brun papperspåse att dricka min läsk ur på altanen.

Azar och Beirut

Tjatade förut om att jag ville att Michael Azar skulle upprepa sina bedrifter från förra årets sommarprogram, dock kanske helst utan Daniel Lemma, i år.
Idag, i ljuset, eller mörkret, av Israels offensiv mot Libanon, känns det än mer relevant. Extrainsätt honom för ett dagsaktuellt sommarprogram med anspråksfullt prat om Libanon och dess historia, gärna med en pacifistisk touch. Särskilt med tanke på Azars utmärkta svada om Beiruts förflutna i tidskriften Ord & Bild för något år sedan. Köp numren i närmaste fyndantikvariat i Gamla Stan för 3 kr/st.

...ena dagen var Beirut den storslagna symbolen för fred, harmoni, spirande ekonomi och leende kroppar utsträckta i solen; nästa dag ser vi hennes blödande kroppar på gatorna. Först den massiva idealisering av staden som var efter det andra världskriget då hon skildras som "Mellanösterns Paris" i turistguider, massmedia, vykort och filmer (under 50- och 60-talet ett must have been there för dåtidens internationella jet set)... Därefter brottet: Beirut träder fram i film efter film, bok efter bok, som själva symbolen för krig, kidnappningar, självmordsattacker, krypskyttar och terrorism. Hon blir jordens avgrund, det nya Babel, barbarernas stad.

Uppdaterat måndag, juli 17, 2006:
I väntan på mer Azar, läs Karin Olsson som är inne på samma spår i lördagens Expressen.

Uppdaterat fredag, juli 21, 2006:
Läs också Robert Fisk om ett otursförföljt Beirut i Dagens Nyheter.

Uppdaterat måndag, juli 24, 2006:
Rasmus Fleischer om det antisemitska och iranaffilierade Hizbollah.

Surffrukter

I. Det kommer kanske inte som någon överraskning, men Woody Allen fortsätter att cementera sin gubbighet. Visst hade fjolårets Match Point sina förtjänster, men den var också skrattretande (minns pingisscenen) långa stunder. Nya filmen heter Scoop och Scarlett spelar en naiv blondin. Woody: “Scarlett is God’s answer to Job. God would say, ‘I’ve created a terrifying and horrible universe, but I can also make one of these, so stop complaining.’ ”

II. Anna Hellsten tycks ha semester från bloggen men är desto flitigare på Sydsvenskan (1 2 3).

III. Kinky afro-bloggens crazycyniska och en aning föraktfulla manér är möjligen påfrestande i längden. I mindre doser är den i alla fall rolig.

IV. Amerikanske Josh ska bo ett år i Sverige och exotiserar skiten ur Gotland. Traditonal saturday ham (!), och så vidare.

V. Det känns väl tacksamt att hylla Paris Hilton som någon slags antihjälte, men det är svårt att inte sympatisera med henne efter alla de trötta slampskämt som Conan O'Brien, med flera, envisas med. Guardian frågar ut henne om musikkarriären, bland annat.

VI. Några vanliga, andra mer sällsynta valsedlar inför hösten. Bland valsedlarna för Norrmalm-Östermalm utmärker sig särskilt skådisen Sven Wollter som femte namn på kommunistiska partiets lista och Djurgårdens egen Abgar Barsom som tjugoförsta namn på kristdemokraternas.

VII. Musikvideor till The Tough Alliances "Silly crimes" och Kalle J:s "B.G.I.T" (Jonas! Emma!).

VIII. Egentligen inte någon surffrukt alls, förutom faktumet att jag köpte den på bokrean på Adlibris: Läser Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i solen.

Pharrell och Expressen

I. När Pharrell inte producerar musik rör han sig i hovmiljöer. Och hiphopens preppytrend har rimligen peakat i och med Pharrells pose med prins William härförleden.
I dagsläget är det ganska svårt att förstå varför han alls kallas Skater P. I Mariah Carey-videon till "Say Somethin'" är det åter slipsknut som gäller för Pharrell, och i en annan scen vita byxor till rödrutig skjorta och mörk blazer. På en parisisk boulevard.
I reklamen för Louis Vuitton senast var det mer traditionellt vräklyxigt. Men samtidigt tvetydigt och en antydan till rosa läppstift, vilket föranledde vissa burop i bloggarnas kommentarsfält.
Vad blir det härnäst? Jag hoppas stilla på en blond permanent.

II. Ibland unnar jag mig själv en Expressen. Inbillar jag mig åtminstone, för den kostar ju faktiskt bara ynka nio kronor. Men min föreställning om vardagslyx är ganska viktig i sammanhanget och eftersom många artiklar finns helt gratis på nätet är ju nio kronor ganska dyrt i jämförelse. Mm, vi säger så.
Det är väl i princip bara för ledarsidan, sidan 4 och kultursidorna jag köper den. Och det är en nervpirrande chansning varje gång. Har jag tur skriver Linna Johansson på ledarplats och någon annan bra på sidan 4. Kanske Nils Schwartz, Björn af Kleen, Natalia Kazmierska, Anders Ehnmark, Katrine Kielos eller Magnus Linton på kulturuppslaget. Har jag inte tur känns det som Marie Söderqvist för hela slanten.
Idag var det nästan full pott. Blev smått upprymd av alla texter om shorts. De baktalade och illa sedda manliga shortsen (tack för det Alexander Bard, kolonialherrar och Magdalena Ribbing) är kanske värda upprättelse.
Jag äger nästan inga shorts. Samtliga uppbrunna. Jag har berört mina vitblårutiga Ralph Lauren-badshorts i ett tidigare inlägg, men ju insett att jag bara kan promenera omkring i dem i anslutning till vattendrag. I shortsväg är jag nog annars ute efter Chevy Chase-looken på tennisklubben i Fletch. Konfektionsaffären, nästa!

Hänsynslöst varmt på kontoret idag

Ace of Base - Cruel Summer

Såga ner almarna, already

Almedalsveckan, minsann. Den vecka som kallas både firmafest och Kiviks marknad. Vi som har ett förflutet i Örebro med omnejd associerar istället till Hindersmässan. Någon från Södertälje kanske hellre kommer att tänka på Tom Tits. Jag vet inte.
Men det blir väl i ärlighetens namn mer politisk torghandel än dito experimenterande, kära södertäljare. Igår spände till exempel Reinfeldt blicken i åhörarna och berättade läbbiga historier om våldsverkare med ”drogögon mitt i ansiktet”. Jisses.
Jag skulle verkligen vilja intressera mig mer för Almedalsveckan. Men P1 har inte direkt brutit ny journalistisk mark, och Wille Craaford och politikerna de intervjuer hjälper inte till.
Under tiden jag läser jag om bakom kulisserna (1 2) och väntar på något smygfilmat scoop på YouTube.

Sommarprat

Igår stannade kontoret upp för ett ögonblick, eller typ 90 minuter, och alla lyssnade på Greger Hagelins sommarprat. Han pratade skateboard, spelade Sex Pistols "God save the queen" och, förstås, weaktivisterna Papa Dee och Timbuktu. Måste dock erkänna att jag gillade John Ajvide Lindqvists sommarprat bättre. Jag vet att Rut håller med mig. Bra musikval (Svante Thuresson! Agneta Fältskog!) och bra anekdoter (trollerisällskap!). Han hyllade patetiken, de stora känslorna och alla som bejakar dem.
Men bäst hittills naturligtvis Rikard Wolff. Woffe! Jag skrev ju om gråt och sentimentalitet tidigare och jag vet inte vad det är med Rikard Wolff som gör mig gråtfärdig. Förmodligen något med rösten, förmodligen något med hans dyrkan av Piaf, förmodligen något med hans uppväxt i Karlstad, förmodligen något i hans blick och leende. Inte för att jag blir ledsen eller nedstämd av hans leende. Bara lite blödig.
Wolff behövs med lite jämna mellanrum. Kalla det han gör självupptaget, men det är samtidigt härligt hjärtat-utanpå-kroppen, och aldrig beräknande, eller självutlämnande på Fredrik Virtanen-vis.
Det verkar lite jobbigt att gå omkring och känna så mycket hela tiden. Men det är beundransvärt. Jag vet att John Ajvide Lindqvist håller med mig.