Min recension från Innerstadspress Nr. 12 Under 40- och 50-talet var kommunistskräcken särskilt stor i USA. Till exempel undersöktes Hollywood noggrant och bland andra Ronald Reagan ojade sig över ”vänsterpropaganda” i filmmanus. Jakten på kommunister personifierades av senator McCarthy som uppmanade amerikaner att ange grannar och andra som kunde tänkas pyssla med samhällsomstörtande verksamhet på fritiden. Den som kritiserade McCarthys metoder avfärdades som kommunistsympatisör. På CBS News står man vid ett vägskäl. Ska man våga ge avkall på den eftersträvade neutraliteten och ta ställning mot McCarthys demagogi? Även om det innebär att man kan komma att anklagas för landsförräderi och granskas av myndigheterna? George Clooney andra film som regissör handlar om en tid då salongerna, ja, till och med tv-sändningarna, fortfarande var rökiga och ibland störs ”Good Night, and Good Luck” av alltför mycket oförtäckt nostalgi. I trogen Hollywoodanda närmar han sig också ett ämne som var kontroversiellt för över femtio år sedan istället för att skärskåda dagens politiska liv. Men det är tydligt att Clooney vill dra paralleller till medias ansvar idag och hur rädslan för terrorister skapar paranoia i USA efter elfte september. I ett av filmens många brandtal påpekas att kampen för frihet utomlands inte får inskränka friheten på hemmaplan. Men trots överhängande risk för självrättfärdig retorik är det hela tiden välskrivet och välspelat. Och för oss som har en förkärlek för jäktade nyhetsredaktioner och omutliga män i oklanderliga kostymer är ”Good Night, and Good Luck” omistlig.
I. Var förresten på välkommen resa till New York för några veckor sedan. Allt var ball och det osade rök från kringelstånden i varannat av Manhattans gathörn. Tog tillfället i akt att läsa tidningen i Central Park i vårsolen, var på MoMA (roligt namn) och köpte ett billigt King Kong-brädspel på NBC-butiken vid Rockefeller Center (det verkar sådär). Åt black and white cookies och var en sväng förbi FN. Tänkte på Annie Hall och Manhattan när vi åkte buss längs östra stranden och på I sista minuten när vi var på Grand Central Station. Köpte massa magasin och drack Diet Dr. Pepper och, jo, blaskigt kaffe. Billboard med lättklädd Fredrik Ljungberg och lättklädd tjej på Times Square, minsann. Hade hon näpna mörkhåriga från första Paradise Hotel som servitris på ett italienskt ställe. Halvknagglig engelska. Åt matig cheesecake med artificiell smak i Greenwich Village och en macka på något gammalt beatnikkafé runt hörnet. De håller på att renovera hotellet från Ensam hemma 2. Det ska bli bostadsrätter och Manhattan-bor är upprörda. Dita von Teese signerade böcker på Virgin Records. Köpte rutiga Ralph Lauren-badshorts på rea. Måste verkligen bada snart.
II. I nya Rodeo lyckas de på bara några rader namedroppa Eric Rohmer och Carl-Henning Wijkmark. Känns tryggt. Sedan fortsätter det och fler namn droppas vad det lider. Men Rodeo är sympatiskt ambitiös och de räds inte det smala esoteriska, det som ibland angränsar till ankdammen, och gör det med en självklarhet som är ganska smittsam, ganska oavsett hur modeintresserad man är. De typ 15 sidorna med modefoto kan man ju snabbt bläddra förbi. Och jag blir glad av att få veta att Silvia på frågan om hon är feminist svarat: ”Jag tycker att man ska vara feminin.” Med den fixerade nacken och den accenten. Sen är det väl okej att tidningens korrekturläsare aldrig tycks lära sig att stava till autenticitet.
III. Nya Francois Ozon-filmen, Tiden som finns kvar, är väldigt bra. På tal om filmer om unga, franska män med problem: Missa för allt i världen inte Mitt hjärtas förlorade slag heller. (Betydligt bättre än förlagan, Fingers, med Harvey Keitel från 1978.) Den kommer väl på video snart. Visas även under Franska filmfestivalen på Sture den 2/6.
Vanity Fairs majnummer är en hejdundrande grönpolitisk sak och omslaget kröns av bland andra George Clooney, med något som liknar en knuten näve, och Julia Roberts i rollen som Moder Jord. Det bryter av mot de senaste numrens vi-öppnar-upp-oss-i-våra-underkläder (Lindsay Lohan och Terri Hatcher) och naket, alltför naket (Hollywoodnumret). Kampanj- och/eller ansvarstagande journalistik med miljön i fokus alltså. I orkanen Katrinas kölvatten är det väl också passande att på allvar bereda plats för debatt om global uppvärmning och framtidens (amerikanska) riskzoner. Al Gore får inleda med att skriva om sin hjärtefråga. Han disponerar texten med hjälp av kinesiska tecken (!) och citerar Bibeln och gamla presidenter. Ett välmenande brandtal. Men Vanity Fair är ändå en märklig tidning. Efter en mängd porträtt av miljö- och klimatfrågornas förkämpar, med, för att vara Vanity Fair, ovanligt påklädda kvinnor, ligger helt plötsligt Keri Russell (från tv-serien Felicity) spritt språngande på en soffa. Tvära kast. Rubriken, ”Hot couch potato”, följs sen av en kort text om hennes hår och medverkan i nya Mission Impossible-filmen. Man undrar lite försynt var alla nakna män håller hus. Även om de som sitter framför skrivmaskinerna mestadels är gubbar utgör ju ändå kvinnor tidningens huvudsakliga målgrupp, av annonserna att döma. Jag vet inte riktigt om Vanity Fairs miljönummer är vågat, men ambitionen är väl inget att raljera över kanske. Bättre sent än aldrig och alltid något. Men kan kanske tycka att 2 ½ artiklar, exklusive de otaliga porträtten, är lite tunt dock.
...har jag inte sett ännu. Men oj vad den har sågats unisont. Först i USA och sen här hemma, förstås. Recensenter har triumfatoriskt fnyst att den erotiska thrillern, minsann, har varit död i minst tio år säkert. Att de ens vågar göra en sån här film nu, det är ju så urbota dumt, en provokation... rentav! Men hur kan man hata den erotiska thrillern så? Dubbeltydigheter, ofrivillig komik, psykoanalys, fallossymboler, blickar som bara skriker efter att få konnotera något, vadsomhelst, och kvinnor i blickfånget som inte är lealösa objekt. Allt det har den. Men alla är inte införstådda med kritiken, tack och lov. På lördagen efter den svenska premiären skrev DN:s Kerstin Gezelius att Basic Instinct 2 är en "otrendig b-rulle att njuta av" och nu läser jag i majnumret av Sight & Sound att också Linda Williams hyllar den (och som tur var finns recensionen på nätet). Eftersom jag är en underdånig ex-filmstudent vet jag att hon har rätt. Linda Williams har för vana att ha rätt. Ska springa och se den fortast möjligt. Jag misstänker nämligen att Sharon Stones get-away-with-it feminist icon, för gammal för att vara förförisk femme fatale enligt mången manlig kritiker, inte lär projiceras på svenska biografer särskilt länge till.
Pratade med min kompis (film)Jonas om (tidningen) Ordfront och sånt som känns gammalt. Han föreslog att jag bara var less på Ordfront eftersom jag tycker att den är "omodern". Jo, kanske det. Men politik måste väl alltid vara modern? Att, vilket också är min illa underbyggda karaktäristik av Ordfront, lösa/utnyttja nya problem/möjligheter enbart med hjälp av 30-158 år gamla omvärldsanalyser är väl aldrig bra. I Frankrike har ungdomarna nu kravallerat, inte helt oförståeligt kanske, men många verkade bara, erkände det också, vilja leka -68. Skillnaden är väl att ungdomarna nu kämpar för att bevara istället för att, som då, förändra. Det är en utdragen, sorglig och stolt dödskamp Frankrike envisas med. Konservera nationen istället för att anpassa sig till en globaliserad verklighet och fatta att de aldrig får världsherraväldet åter. Turligt nog. Kolonierna slår tillbaka. Till saken: Så är det åter ett ambivalent valår. Vad göra? Daniel Wiklander sammanfattade, apropå den liberala, "nyborgerliga" tidningen Neo, läget bra på sin blogg för ett tag sedan:
I ett snävt realpolitiskt perspektiv är vi givetvis utlämnade åt de båda blocken i svensk politik, och den som helst av allt skulle vilja spränga den socialdemokratiska maktapparaten i småbitar har få valmöjligheter förutom att lägga sin röst på högern i höst. För att sedan gå hem och kräkas.
[...]
I diskussioner med nära vänner är vi rörande överens om att försöka få bort socialdemokraterna med alla medel. Vid slutsatsen att vi därmed skulle kvalificera oss som “höger” reagerar vi med äckel. Vi är fan inte höger. Bara så otroligt trötta på den svenska modellen.
Har spenderat oproportionerligt mycket tid framför mammas och pappas dator den här helgen. Rut är arg för det. Märker av internetabstinensen tydligast här. Tur att jag inte har skaffat bredband hemma. Bra gjort, klokt. Har hjälpt Rut med bakningen, programmerat ugnen och sprungit ärenden i huset. Mycket har annars handlat om att läsa bloggar/tidningar och tafatta försök att ladda ner musik, så att jag ska klara mig ett tag framöver. Det har väl gått sådär.
Såg även V för Vendetta, och den värnade också om yttrandefriheten. Slog på stora trumman. Som tur var framställdes inte den verserade mannen i masken som övermänsklig utan tvärtom högst felbar, även om han var en Hjälte. Regin hade didaktiska inslag men var bra överlag. Kanske ibland ett aningen grumligt, på gott och ont, tankegods. Den berörde individens egna ansvar, fäktning, konsekvensetik, allas väl, Tjajkovskij, konstnärens plikt, öga för öga, frihet och annat, lite om vartannat. Men sammansatt och intressant kanske just därför. Men helgens bästa film än så länge är ändå The Squid and The Whale. Som ett lögndetektortest. Inte för mig, utan för de insyltade alltså. Men det var bara jag som kunde se hur nålarna hoppade hela tiden, ha. Väl avvägda (populär)kulturreferenser som inte står en upp i halsen, finkänsligt skådespeleri av samtliga och träffsäkert pinsamma scener utan att det går till överdrift. Nu låter det hemskt lagom och tråkigt. Det var det alls inte. Gillar verkligen han Jesse Eisenberg (bilden) som var med i Roger Dodger också. Han var så trevlig när han var hos Conan O'Brien dessutom.
Min recension från Innerstadspress Nr. 12
