Igår hade Sleeper cell premiär på ettan. Det är kul att mer nyanserade bilder av muslimska terrorister dyker upp, och inte bara nyanserade i avseendet avsaknad-av-helskägg (tänk Marwan i 24). Andreas Nordström skrev om det i Expressen igår. I det första avsnittet var det dock främst terroristernas utseende och fritidsintressen som hann nyanseras, och inte så mycket deras bevekelsegrunder. För ondskefulla var de likafullt, men det är kanske ett karaktärsdrag som är svårt att kringgå i ett pilotavsnitt till en amerikansk tv-serie som handlar om människor som de facto ska massmörda. De avslutade exempelvis avsnittet med att, till synes utan dubier, stena en "förrädare". Paradise Now om palenstinska självmordsbombare i vardande lyckades, som Aftonbladet i ett ögonblick av självinsikt uttryckte det, ”krypa effektivt bakom skrikande rubriker”. Där var inte de tänkta banemännen heller lika grabbiga som hittills i Sleeper cell och de hade också ett tydligare uttalat motiv bakom sin planerade attack. Och filmen var delvis israelproducerad. Så ingenting är omöjligt. Men Sleeper cell kryper också runt, runt i den amerikansk vardagen med grillfester och bowling. Och terrorister. Enligt folk som tittat på fler avsnitt är mer att vänta och karaktärerna tillåts antagligen ta ut svängarna åt mer oväntade håll och förklara vad som ligger bakom blodtörstigheten. Det ska bli spännande att följa. Terroristcellen i Sleeper cell är trovärdigt småskalig mitt i all osannolikhet. Serien utmanar även den stereotypa bilden av en muslim i och med fåtalet inblandade araber. För här är det istället en fransman, en amerikan, en bosnier och så vidare. Att terroristen är en man råder det däremot ingen tvekan om. Den muskiga mannen i tygskynken är inte bara en trött kliché utan också förbannad lögn. När terrorplaner senast uppdagades i England framgick det ju tydligt att de misstänkta var som vilka vanliga britter som helst, assimilerade och en del av samhället, som man sade. Så vilka slutsatser ska man dra? Sleeper cell och nyhetsrapportering säger ju att "dom" beter sig som "vi" och att det alltså är omöjligt att identifiera illdådaren i vardagen. Ska människor då bara låta livet ha sin gilla gång (förmodat passivt ge upp) eller ska de börja misstänka precis alla i sin omgivning (förmodat aktivt göra motstånd)? Än så länge inget ställningstagande i Sleeper cell. Men ändå: ”Se dig omkring. Vem kan du lita på?” står det i SVT:s reklam för serien. I gårdagens Metro intervjuades huvudrollsinnehavaren Michael Ealy och han menar att seriens framgång beror på att den visar hur "terroristceller smälter in i samhället". Alla är potentiella våldsverkare. Var på din vakt. Hmm. Men kanske är det meningen att det åtminstone ska vara bättre än att bara en-sån-som-ser-sån-ut misstänkliggörs. Utåt sett finns det inga "dom" och det finns inga "vi". Det blir ett slags jämnt fördelad, heltäckande, om än lika lika våghalsig, misstänksamhet. Men, i Sverige tittar vi ändå hellre på Filip & Fredrik.
Uppdaterat torsdag, augusti 31, 2006: Kjell Häglund ondgör sig över tv-kritiker som avfärdar serier efter ett enda sett avsnitt.
Uppdaterat torsdag, september 7, 2006: Svensk tv-kritik åter på tapeten AKA Kjell Häglund-nytt.
I veckan har jag jobbat två dagar. Slitit lite och googlat lite efter bilder på Alf. I helgen är jag ganska ledig och på måndag börjar skolan. High finance på näthinnan och lagboken i högsta hugg. Från och med oktober även kulturkritik på schemat tack vare en fempoängskurs tillsammans med professor Maaret Koskinen och min gode vän Jonas. Nyttig omväxling, tror jag. Om jag har tid kanske också fem poäng om amerikansk och europeisk films korsinfluenser sedan sextiotalet tillsammans med professor Thomas Elsaesser och samme gode vän Jonas. Nya Arena har kommit: Ex-bloggaren Katrine Kielos recenserar bloggaren Ali Esbatis bloggbok (eller skulle man säga blok?) Agenda: Julafton för en reaktionär och kallar Esbatis envetna mediekritik för tjat. Det framgår att Kielos gillar tjat. I övrigt intervjuar Ülkü Holago liberalen Dilsa Demirbag-Sten. Jag gillar Dilsa Demirbag-Sten för hennes genuint förbannade framtoning och för att hon vägrar likställa religionskritik med islamofobi. Annars Sydamerika i blickfånget: Hugo Chavéz fraterniserar med Ahmedinejad och Lukasjenko. Läser Magnus Lintons Americanos och ser Människornas stad på tv. Det står i att:ention att bland annat Chloé och Cacharel fått upp ögonen för trenderna i Rio de Janeiros favelor och att de vill börja samarbeta med de lokala modekollektiven. Återstår att se om kläderna kommer att sys av sömmerskor och sömmare i något av Brasiliens alla konfektionskooperativ. Lär hur som helst bli om inte revolutionary så åtminstone anti-el neoliberalismo chic. På Cinemateket i september, om jag har tittat rätt, inte ett enda sydamerikanskt inslag däremot. Å andra sidan visar de Slaget om Alger-regissören Gillo Pontecorvos Den grymma vägen från 1957. Dessutom Victor Sjöströms Terje Vigen (1917) och en hel serie bra filmer på temat queer. Den första av dem är Hasse Ekmans utmärkta Flicka och hyacinter (1950) och innan visningen ska ingen mindre än Cissi Elwin tala. Med tanke på att Nils-Petter Sundgren inte brukar vara sen att räcka upp handen när tillfälle ges i Filmhusets stora salong kan det bli riktigt hätskt (12). Olidligt spännande. Det var alla namn jag hade att nämna den här gången. Räknar man med platser, trycksaker och filmer blev det 30 stycken allt som allt.
Apropå knarkdebatten (12): Köpte en ganska snygg utgåva av Charles Baudelaires (1821-1867) De artificiella paradisen för 50 kr på Street-marknaden förra året. Läste två tredjedelar, nickade och ömsom drogs med, ömsom kollrades bort av språket. Baudelaire tog klart och tydligt avstånd från haschisch- och opiumdrogerna, om än lite motvilligt. I The New Yorker finns en lång text om den gamle Baudelaire-beundraren Walter Benjamin (1892-1940) med anledning av dennes på engelska nyutkomna On Hashish:
Nästa fredag har Thank you for smoking svensk premiär. En film som fått uppmärksamhet mycket tack vare sin osannolika protagonist, den munvige tobakslobbyisten Nick Naylor, även kallad yuppiemefistofeles. Han tycker om att snacka skit, som han själv uttrycker det. Han gillar utmaningen i att företräda den tobaksindustri som i princip alla hatar. Han är "moraliskt flexibel". Aaron Eckhardt gör honom utmärkt oljig. Thank you for smokingär också en underhållande uppgörelse med amerikansk retorik, en studie i manipulativ argumentationsteknik. För det handlar om att argumentera snyggt och korrekt, inte om att egentligen ha rätt. Hamnar man i ett knivigt läge kan man alltid försöka lura in sin debattmotståndare på något sidospår som snart leder till en återvändsgränd, föreläser Nick för sin son. Exempelvis: Åberopa gärna "valfrihet", den amerikanska dygden framför andra, och debatten om själva sakfrågan, vilken den än må vara, faller i glömska. Debutanten Jason Reitman, son till Ivan Reitman (han som gjorde Ghostbusters), har regisserat och det är en rolig film med kvick dialog. Delvis klassisk USA-bashing, delvis hån av moralisk högfärdighet i vänsterled. För det är tydligt att filmen inte vill välja sida, vilken den som satir gör helt rätt i, även om William H Macys tobaksmotståndare i och för sig är helt endimensionell (han har Birkenstock-tofflor). Men annars sitter Thank you for smoking tryggt på stängslet, ja, ibland nästan lite envist. I slutändan blir den nästan vimmelkantig av att hålla balansen. Jon Stewart stör sig också han på allt retoriskt rävspel. Allt det som i debatter mest är struntprat, lurendrejeri och dimridåer. Och så spinning. Här är ett illustrativt klipp från 2004 där Jon Stewart, känns det som, våldsgästar CNN:s Crossfire.
Svensk film måste våga mer. Får man höra. Och visst är det så. Men titta å andra sidan på Rafael Edholms crazykomedi-i-snölandskap, Babas bilar, med en blekblek Andreas Wilson och en dialektalt förvirrad Sara Sommerfeld. Där är två skådespelarkarriärer som blir svåra att avfrosta. Eller Björne Larssons utstuderat utflippade och ofattbart obra Kill your darlings. Den utspelar sig i USA och har en del amerikanska namn i rollistan, men också en om möjligt ännu blekare Andreas Wilson och en Alexander Skarsgård som stirrar ut i luften hela filmen. Det är vågade filmer. Betydligt mindre vågad/crazy/utflippad är New York Waiting som har premiär nästa fredag och den har bara amerikaner framför kameran. Men inte hjälper väl det. Svenske Joachim Hedén har regisserat den romantiska filmen som utspelar sig i New York. Resultatet är en rejält avvattnad variant på upplägget i Richard Linklaters Bara en dag/Bara en natt, och det är ändå två filmer jag inte direkt håller nära hjärtat. Det är två främlingar som möts och pratar om kärleken. Här är han en obotlig romantiker (och vet om det!) som vill träffa den rätta. Hon är en lite vilsen tjej som inte visste att killar kunde visa känslor. Det blir några indieklyschor för mycket och så väldigt, som man säger där borta, sappy och mushy och cheesy. Förstås har New York Waiting massor av förvisso fina men slut bara helt omotiverade panoramabilder över New York också. Fotot är faktiskt fint överlag, om man bortser från att de envisats med att göra tillbakablickarna i svartvitt. Men det viktigaste med en dialogdriven film måste ändå vara att dialogen har något intressant att säga och inte bara är gymnasiala insikter om kärlek. Det ska sägas att New York Waiting är mer uthärdlig än ovan nämnda svenska filmer, men det enda roliga med den är ändå att översättaren lyckats få "guy magazine" till "gay-tidning" i textningen. Jag kan inte förstå varför Sonet Film ödslar pengar på det här. En film som ingen vill se. En film som inte ens vågar någonting. Förhoppningsvis ska i alla fall Memfis Film fortsätta på sitt spår, och jag ska inte tjata, men om inte Farväl Falkenberg (premiär 22 september) är något utöver det vanliga börjar det här svenska filmåret likna usch.
Uppdaterat fredag, augusti 18, 2006: Måste ge Sonet Film lite kredd, för de är faktiskt också inblandade i den förmodade lyckoträffen Farväl Falkenberg. Vi ses på den av Cinemateket arrangerade förhandsvisningen. Filmhuset kl. 19 den 17/9.
Skönaste matta omslagspappret och på framsidan av augustinumret Stephen Colbert som ser syntetisk ut efter en oblyg bildbehandling. Förstås. För Wired handlar om framtidens goda och om hur teknologin kan förändra allt, allt, allt. Popkonstnären Andy Warhol sa 1968 att alla skulle vara kända i 15 minuter i framtiden. Poporaklet Momus sa 1991 att alla snarare skulle vara kända för 15 personer. Nu skriver popkomikern (?) Stephen Colbert i Wired att alla istället kan bli experter på 5 minuter. (Chefredaktören Chris Anderson tycks i sin nyutkomna bok, och blogg, The Long Tail dock mer vara inne på Momus gamla profetia. Förenklat: Mindre masskultur, mer nischat. Tjena.) Även om Colbert satiriserar ett medieklimat där faktakollen ibland är som bortblåst finns det ändå mycket att glädjas åt, verkar Wired mena. Bland annat en ny elbil utvecklad i Silicon Valley och varför inte använda virtual reality i behandlingen av posttraumatisk stress. Och kommer inte laboratorierna snart ha ett fullvärdigt köttsubstitut färdigt på middagsbordet? Wired ser ljust på framtiden och jag har bara hittat en enda Matrix-referens hittills. Sen är framstegstänkandet härligt förbjudet så här i vår åh-så-skeptiska och, som det påstås på sina håll, mörka tidsålder. Tron på teknologin och vetenskapen, ja, det blir nästan glättigt. Saker kommer att bli lättare.
Uppdaterat tisdag, augusti 22, 2006: Apropå Colbert så hade jag missat att han har en beef med Wikipedia, som ju faktiskt är det perfekta verktyget för den som vill bli expert på 5 minuter.
Kyligt och grått. För titeln till trots inget nytt under solen i Aki Kaurismäkis Finland. Den stackars Koistinen rör sig med samma hopplösa uttryck som en ledsen clown. Släpar sig fram. Han fördriver nätterna som säkerhetsvakt och efter passet rapporterar han tillbaka till sambandscentralen som mest påminner om en socialt bottenfrusen skolgård. Ibland köper han två korvar av den omtänksamma kvinnan i den neonskyltsförsedda husvagnen. Dricker sen en vodka, tar emot en käftsmäll av någon elak bjässe. Men snart förälskar han sig i en femme fatale i finsk tappning och blir förstås lurad, förd bakom ljuset. När han sitter i finkan skrattar han för första gången i filmen. I den sista delen i Kaurismäkis trilogi om Finland känns kritiken av samtiden igen och blir rätt slentrian. Ibland inskränker den sig till att Koistinen lever i en femtiotalsinteriör och kör en gammal bil medan maffiabossen har skinnmöbler och plasma-tv. Eller ta den dumma banken med den dumma bankmannen som inte vill låna Koistinen pengar och istället hånas och håller på. Jag är osäker på vad Kaurismäki vill ha sagt. Att alla bara är dumma? Världen är en hård plats. Mmm. Men Koistinens tafatthet sätter sannerligen den empatiska förmågan på prov. Jag får inte mer än godkänt.
Precis vad jag tänkte på angående Horace Engdahl och debatten om ett svenskt litteraturkanon. Han avfärdade först i Nöjesguiden tanken på ett litteraturkanon konstruerat på politisk väg. Sedan var han positiv i Dagens Nyheter efter att folkpartisten Cecilia Wikström presenterat sin idé. What's up with that, Horace? I Expressen skriver Caroline R. Ferrada-Noli vidare att "det enda gemensamma draget för böckerna i Wikströms kanon är ju att författarna är födda i Sverige." I och för sig gjorde Lars Leijonborg i Svenska Dagbladet en poäng av att också "duktiga invandrarförfattare" á la Theodor Kallifatides skulle få vara med. Han menar väl bara gott, men på något sätt blir Lars Leijonborg bara obehaglig vad han än säger och gör. Den nollställda blicken och den där rösten, eller bara hans leende liksom. Jag är hursomhelst på samma sida som Horace den yngre. Den okorrumperade Horace, vill säga:
Kanon är ingenting man kan rumstera med som när man skyltar om på ett varuhus. Inte ens den mest inflytelserike kritiker kan vara säker på att under en livslång verksamhet, med uppbådande av all sin auktoritet, åstadkomma några tillägg eller strykningar i den listan. [...] En kanon är inte en påtvingad läslista och det tjänar ingenting till att tro att man kan "reformera" kanon i enlighet med moraliska eller politiska principer.
På språng testar: Manliga europeiska regissörer på Google Trends
Jag har alltid misstänkt att allt snack om hur stor, känd och vördad Ingmar Bergman är utomlands mest varit just snack. Men intresset håller i sig. Saraband blev ju i och för sig hyllad, bland annat av Cahiers du cinéma och typ överallt i USA, så varför är jag förvånad. Hans popularitet kan förstås bero på att han är the last auteur standing, att han typ är den ende som ännu lever av alla de (manliga) regissörer som representerade den modernistiska drömmen om regissören som Konstnär, och filmen som Konstform. Men inte desto mindre, Ingmar Bergman tar hem spelet. Och inte för att gå händelserna i förväg, men det ska bli intressant att läsa alla ambitiösa dödsrunor när den dagen väl kommer. Även om han förstås lite jobbigt kommer att prisas som en gudom, hur orimligt nu än det låter, av alla från Martin Stenmarck till Beatrice Ask. Med tanke på Ungerns toppnoteringar på Google Trends (ungerskan tvåa som språk och Budapest fyra som stad) vore det kul att läsa något i Magyar Hírlap. New York Times kommer säkert att skriva något främmande men intressant ur ett amerikanskt perspektiv. Även om Maaret Koskinen faktiskt inte är som bäst när hon skriver om Ingmar Bergman, hoppas jag att hon utgjuter sig över dödsbudet i Dagens Nyheter, kanske lite tagen av historiens vingslag men ändå pricksäker. Sen, efter mödosamma tillbakablickar precis överallt i något år eller två, hoppas jag att alla kan lägga bergmanoket långt bakom sig och se framåt. Jag gillade Gitarrmongot. Och den här Farväl Falkenberg verkar ju ganska bra?
Igår hade Sleeper cell premiär på ettan. Det är kul att mer nyanserade bilder av muslimska terrorister dyker upp, och inte bara nyanserade i avseendet avsaknad-av-helskägg (tänk Marwan i 24). Andreas Nordström skrev om det i Expressen igår. I det första avsnittet var det dock främst terroristernas utseende och fritidsintressen som hann nyanseras, och inte så mycket deras bevekelsegrunder. För ondskefulla var de likafullt, men det är kanske ett karaktärsdrag som är svårt att kringgå i ett pilotavsnitt till en amerikansk tv-serie som handlar om människor som de facto ska massmörda. De avslutade exempelvis avsnittet med att, till synes utan dubier, stena en "förrädare".
