New shit

Den här bloggen har ju fört en tynande tillvaro de senaste, eh, åren. För den som vill ha något att rikta om så filmbloggar jag alltså hur som helst alltjämt på flm.nu och för anteckningar om annat på noter.tumblr.com. Hej då, På språng.

Det vore nåt det

Ludacris rappar om att vara framgångsrik på T.I:s inte så modesta "On top of the world":

Put one one of my partners through culinary art school, now he's my personal chef

Så roligt att rösta

Och det här är den bäst formulerade frågan på länge.

Hör du inte klockan? Dingdingdong

Där fick jag för att jag sesamade mig själv.

Händerna på täcket!

Jag förstår egentligen inte varför Bill Cosby fascinerar mig så mycket. Antagligen beror det på att fanns där på tv när jag var liten. Och var så rolig!

Jag fick Malcolm-Jamal Warners (han som spelade Theo) sedelärande handbok i att bli vuxen, Theo och jag, av min mormor en gång i tiden. Det var något år efter att serien slutat sändas på tv. Gissar att mormor köpt boken på rea. Jag minns att jag bläddrade lite i den och läste något om att onani är en dålig vana och att jag redan då, i unga år, förstod att den här boken nog var lite knasig.

Den konservativa sexualmoralen kännetecknar väl också Cosby den äldre. Av en händelse befann jag mig i USA när han höll sitt anförande på NAACP-galan 2004 och menade att fattiga svarta måste skärpa sig. Läs mer om hans moralistiska mission i Ta-Nehisi Coates Atlantic-reportage.

(Måste understryka att min mormor inte är någon överdrivet sexualkonservativ kvinna vad jag vet. Hon köpte säkert bara boken till mig för att den hade ett käckt omslag. Och var på rea.)

Saker som ägde när jag var 13 år (del 3)

Ja, eller åtminstone potentiellt sett, hade de sålt kittet på mitt lokala Ica.

Saker som ägde när jag var 13 år (del 2)

Det här är fint, tycker jag. En filmad skivspelare. Plus sporadiska gosedjur. När jag var 13 år ägde alltså skivspelare och The Nonce. Inte så jättemycket gosedjur.

Saker som ägde när jag var 13 år (del 1)

Butta baby, som jag har för mig att vi sa på den tiden. Jag minns inte om jag tyckte att dansen som börjar 4:30 in i klippet ägde, men förmodligen.

Memory lane

Jag lyssnar på de första minuterna av förra This American life. Kayla Hernandez, som går i sjunde klass, minns sitt förflutna, tiden i femte klass. Det var så länge sedan, så mycket som har förändrats. Kayla blir lite ledsen när hon tänker tillbaka på den tiden, på det gamla klassrummet, på den gamla läraren, på att hon redan har lämnat så många klasser bakom sig. Nu är jag ledsen.

Igår

-Jag ägnade ett öga åt Annie Leibovitz-dokumentären på tvåan och nu har jag en naken Lance Armstrong som skrivbordsunderlägg.
-Jag läste Fredric Jamesons Late Marxism i badet (inte bästa hemmaspalektyren medges) i vilken Jameson skriver att "better late than never". Det var 1989, undrar om han hoppas fortfarande.
-Efter att Copyriot påmint mig om Syberbergs Hitler-film (av vilken jag bara sett början och korta brottstycken), läste jag om vad Stig Larsson skrev om den. Han citerar bland annat Camus: "Det är när leendet och blicken uppträder som den grekiska skulpturens och det italienska måleriets dekadens tar sin början. Som om skönheten upphörde där tanken börjar."
-Trotsade all välbefinnandedrift och läste efter SNL-sketchen på om lesbianspekulationerna kring Ellen Page och blev lite deprimerad (över nivån på spekulationen).
-Summa summarum gjorde jag väldigt lite av det jag föresatt mig att göra. Lyckades inte ens promenera runt kvarteret. Jag förbannar hektiskt rännande stillasittande.

Istället för Raymond Williams

-Peter Bradshaw inte imponerad av von Triers Direktören för det hele (inte jag heller).

-Kamferdroppar om Filmrutan (och flm).

-Det här var bra. Eventuellt det här också, på något sätt, kanske.

-Natalia Kazmierska erbjuder "historien bakom" Bang-konflikten. Men jag förstår ändå inte, jag menar kan det inte vara så enkelt bara att styrelsen faktiskt är bekymrade över den sjunkande upplagan och att det inte bara är ett offentligt alibi i en källarmaktkamp?

-Ibland när vi har lågt blodsocker på flm-redaktionen spelar vi Filmbatalj, ett slags magiskt kortspel för cineaster i åldrarna 9-14 år. Det går ut på att förödmjuka den andres filmsmak med olika tillhyggen, och somliga filmkritiker utgör mäktiga allianser medan andra recensenter kanske inte direkt motsvarar trumf på hand. När jag häromdagen förklarade att No country for old men var en "stor filmupplevelse" möttes jag av kall tystnad. En stumhet som gjorde gällande att någon som gillar något som gjorts av någon som gjort The Big Lebowski förtjänar förakt. Men idag, när jag ser att Maaret Koskinen ger No country for old men högsta betyg, fylls jag av tillförsikt. Koskinen motsvarar, som ni kanske förstår, tja, "The Queen of Sheba's Pearls" i Filmbatalj.

Two things on my mind

• Uppfräschad flm-hemsida, äntligen.
• Morgan Pålsson-filmen: På hockeyspråk kallas det att "ställa ut skridskorna". På filmspråk? Jag vet inte. Anstötligt slött var det i alla fall. Intrigen som åttiotalet glömde (filmen utspelar sig i ett nordafrikanskt land som "ingen hört talas om" - kom igen!) och så tre skämt inalles, som sedan återanvänds in absurdum: "We're from Sweden! You know Abba? Björn Borg?" och senare "We're from Sweden! You know Pippi Långstrump? Björn Borg?" och igen "We're from Sweden! You know allemansrätten? Abba?" Mon dieu.
  

Konsten att sälja en film

"Kongressledamoten Wilson hittas i badet tillsammans med två kokainpåverakde strippor. Hans karriär tycks abrupt ta slut, men Wilson kommer igen." - SF:s bioannons till Charlie Wilson's war, skriven av någon som antingen inte har sett mer än första kvarten av den eller kommit till den säkert rimliga slutsatsen att "kokainpåverkade strippor" är det bästa sättet att sälja in en film om underrättelsepolitiskt rävspel till biopubliken.

Du vet

Jag kan lika gärna fortsätta mitt utforskande (nåja) av filmerna nominerade till bästa Oscar.
Juno har premiär idag. Hajpad "indiefilm" (produceras av Fox) med knasig musik och utstuderad rekvisita, en självbelåten men smårolig komedi med överlastad dialog, starring träffsäker Ellen Page och underbar Michael Cera (min manliga förebild).
Jag tycker någonstans mitt emellan Hynek Pallas och Jan Aghed, som ibland tycker väldigt olika:
Hynek Pallas: "Det är inte ofta man ser en komedi som är så här dramaturgiskt genomtänkt"
Jan Aghed: "Dramaturgi obefintlig"
Men Hynek, vad menar du med att Juno är "något så ovanligt som en stark kvinnokaraktär med orubblig självinsikt"? Är inte poängen snarare den gamla vanliga, det vill säga att Juno saknar självinsikt i början men växer (mmm) som människa under filmens gång (och mognar genom "den kvinnliga erfarenheten" ehh)?