Du vet

Jag kan lika gärna fortsätta mitt utforskande (nåja) av filmerna nominerade till bästa Oscar.
Juno har premiär idag. Hajpad "indiefilm" (produceras av Fox) med knasig musik och utstuderad rekvisita, en självbelåten men smårolig komedi med överlastad dialog, starring träffsäker Ellen Page och underbar Michael Cera (min manliga förebild).
Jag tycker någonstans mitt emellan Hynek Pallas och Jan Aghed, som ibland tycker väldigt olika:
Hynek Pallas: "Det är inte ofta man ser en komedi som är så här dramaturgiskt genomtänkt"
Jan Aghed: "Dramaturgi obefintlig"
Men Hynek, vad menar du med att Juno är "något så ovanligt som en stark kvinnokaraktär med orubblig självinsikt"? Är inte poängen snarare den gamla vanliga, det vill säga att Juno saknar självinsikt i början men växer (mmm) som människa under filmens gång (och mognar genom "den kvinnliga erfarenheten" ehh)?

Nu ska blodet flyta

Okej, jag har ännu inte riktigt förlikat mig med slutet på There will be blood. Ändå är den alltså överst nedan. Någon beskrev det som en Shakespeare-pjäs som saknar fjärde akten och en bit av den femte. Det finns alltså ett rejält, oväntat tidshopp mot slutet - men är det ett tankesprång? Det är i alla fall till en början (och alltså ännu, eftersom jag känner att jag vill se om filmen och slutet) helt klart provocerande för den hjärna som vaggats in i den linjära berättelsen, att plötsligt sakna flera centimeter. Vad har hänt? Utan att avslöja för mycket så är den avslutande sekvensen ett brott mot filmens (förvisso högdramatiska och -intensiva) lunk. Inte på samma sätt som paddorna i Magnolia, de införlivas trots allt i den tvärsgående rörelsen framåt. Här är det något likaledes kladdigt men ändå otillfredsställande abrupt och loud över alltihop. Ja, jag har läst om slutet som den slutgiltiga uppgörelsen mellan religionen och kapitalismen, och visst, men varför där och då?
Vi ser om den när den har premiär, okej? Tills dess ska jag glädja mig åt ögonblicken, det är alltid ögonblicken man kommer ihåg till slut ändå, ögonblicken som är värda mest.

Kvällens begränsade nöje

På språng listar filmerna nominerade till bästa film-Oscar. Listan börjar med den film som är bäst och slutar med den film som är minst bra. Alla hajar?

There will be blood
No country for old men
Atonement
Michael Clayton
Juno

Klart!

Osorterat

Bobby Fischer dog tidigare i veckan. På språng sänker huvudet och tittar på lite schackfilm. Nä, inte Sjunde inseglet men väl Pudovkins fina Chess fever (vet inte vad den heter på svenska).
Apropå Sjunde inseglet: Jan Aghed skriver om Erik Lax bok om Woody Allen. Han skriver bland annat att Allen sörjer ett svunnet filmklimat, och konstaterar att tiden när "folk strömmade till små konstfilm- eller avantgardebiografer och dagen efter ivrigt ventilerade det de sett är blott ett vackert minne. Yngre generationer saknar filmbildning, känner inte till filmhistoriens stora verk. Deras uppfattning om vad som är bra skiljer sig markant från föregående årgångars."
Sedan listar Aghed vilka filmer Allen lyfter fram som världshistoriens främsta. De flesta är från 1950-talet och alla är patinerade filmklassiker: Sjunde inseglet (Bergman), Rashomon (Kurosawa), Cykeltjuven (De Sica), Den stora illusionen (Renoir), Spelets regler (Renoir), Smultronstället (Bergman), 8½ (Fellini), Amarcord (Fellini), Blodets tron (Kurosawa), Viskningar och rop (Bergman), La strada (Fellini), De 400 slagen (Truffaut), Till sista andetaget (Godard), De sju samurajerna (Kurosawa) och Ungdomsfängelset (De Sica).
Det hade varit en provocerande förutsägbar lista (kanske också daterad - har det verkligen varit sådan torka sedan 1973?) om den inte var så sorglig. Det är ju uppenbart att Allen mer än något annat saknar tiden när han själv var ung. Så att allt var bättre förr kanske beror på att Allen då såg allt genom mindre gråa ögon. (Undertecknad är naturligtvis fortfarande purung, vid god vigör, panglossiansk och tycker att den bästa tid är nu.)
Någorlunda besläktad text apropå åldrande, även om Lars Gustafsson skriver om gamlingars (begränsade) tidshorisont framåt, och inte lika mycket om hur de vill bakåt.
PS. Apropå ingenting särskilt: Är det någon som orkat se mer än 10 minuter av Greg Arakis Smiley face och har lust att berätta vad det hela går ut på? DS.

Lenny Bruce, utbud, efterfrågan, tragedy of the commons, bibliotek, nedladdning, Kalmar...

Idag har jag varit på Stockholms stadsbibliotek. Där är jag ibland, går inte sällan bara förbi också, men oftast åker jag under. Jag har lånat många bra böcker på Stockholms stadsbibliotek och jag har läst drygt hälften. Jag är sådär. Ibland lånar jag böcker utan att läsa dem. Det är för att det är gratis. Hade stadsbibliotek varit så goda att kräva mig på en krona för varje bok jag lånade hade jag förmodligen inte lånat dem i onödan. Vi mänskor är sådär va. Utnyttjar en massa saker i onödan bara för att det råkar vara gratis. Det finns en massa ord för det på ekonomiska. Men hade stadsbiblioteket krävt mig på en krona för varje bok jag lånade hade jag förmodligen inte lånat en enda och gått miste om en massa läsefrukter. Och vad är det då för vits med bibliotek?
Det är knepigt det här med kultur, ekonomi och institutioner. Forskare verksamma på Centrum för Kulturell Ekonomi vid Högskolan i Kalmar kom ut med en antologi i höstas som heter Kulturell ekonomi. Den köpte jag idag, för den fanns inte på Stockholms stadsbibliotek och jag måste tvunget läsa den. Jag vet inte vad författarna i Kulturell ekonomi skulle ha dragit för slutsatser av mitt konsumentbeteende, för jag har inte läst den än. Men efter att ha ögnat innehållsförteckningen misstänker jag att de ändå mest skriver om turism, Richard Florida och upplevelseindustriella tillväxtcentra, och inte om bibliotek. Vilket är lite synd. För det är såklart också "kulturell ekonomi".
Jag lånade i alla fall två böcker som roligt nog stod precis bredvid varandra på Ia; Lars Vilks bok med den profetiskt självbiografiska titeln Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och så, som en pendang, Sven-Olov Wallensteins Bildstrider.
Den bästa nyheten på Stockholms stadsbibliotek var att man slutat plocka vhs-kassetterna och dvd-skivorna ur filmfodralen, så nu slipper man be bibliotekarien om assistans varje gång man ska låna en film och istället kan man marschera direkt till självlånedisken. Samtidigt är jag orolig över att bibliotekarierna håller på att render themselves useless. Åtminstone i ögonen på dem som tillsätter och avlöser tjänster, eller vad det heter. Bibliotekarierna plockar ju inte vhs-kassetter och dvd-skivor ur filmfodral och lånar inte ut böcker längre. Vad gör de liksom? Världens bästa bibliotekarie, min mamma, intygar att hon har fullt upp ändå, men måste, som ett tecken i tiden, likväl sluta (nedskärningar/besparingar; vilket du föredrar) på Kista bibliotek.
Jag lånade tre filmer idag: Bob Fosses Lenny, Uli Edels Wir kinder von Bahnhof Zoo och Gianni Amelios Barntjuven. Jag har lånat många bra filmer på Stockholms stadsbibliotek och jag har sett drygt hälften. Jag har en vecka på mig att se Lenny, Wir kinder von Bahnhof Zoo och Barntjuven. Jag vet att jag inte kommer att hinna eftersom jag har andra saker att göra och andra filmer att se. Men jag lånade ändå. Det är för att det är gratis. Samma sak med att ladda ner film. Jag laddar ner filmer som jag aldrig ser, men tack och lov finns filmerna kvar också efter det att jag har laddat ned dem, tillgängliga för andra som vill ladda ner dem samtidigt som jag har dem på min hårddisk. Det är det är som är det vackra. Det är inte som med Lenny, Wir kinder von Bahnhof Zoo och Barntjuven - att kvalitetsfilmssugna lånekortsinnehavare får bida sin tid i en vecka tills jag har lämnat tillbaka filmerna. Utan att ha sett dem!

Back when it was all so simple

"Now that's a film that's become a period piece - George Clooney complaining about 'President Bush' not intervening militarily to protect the Iraqis from the evil Saddam."
- Rod Blaine minns Three Kings, i kommentarstråden till Ross Douthats inlägg om Hollywoods eventuella arabhat.

Skamlös turistrapport

Vi bodde på hotell med perfekt insyn i Sorbonnes klassrum och så skimrar Pantheon där i bakgrunden. (Samtidigt frågar sig Le Nouvel Observateur om Quartier Latin verkligen har tagit tillvara sitt radikala arv från 1968 och till bevisföringen lägger man en bild på en bokhandel som nyligen ersatts av en Diorbutik. Ska intygas att jag inte såg till en enda subversiv basker under hela resan, bara långa rader av Eastpak-ryggor.)
Den inplanerade filmlollapallozan inskränkte sig till en Hepburn/Tracy, nämligen Feminint fenomen. Istället för midnattsvisningen av en stycken Guy Maddin blev det hänga gubbe (Obs! Vass politisk humor! Se bild nedan!) i Marais.I övrigt är Paris annonsplatser överbefolkade av affischer för La Guerre selon Charlie Wilson men även, något mer oväntat, Saw-James Wans Death sentence, en film som så vitt jag vet inte ens har något premiärdatum i Sverige ännu. Det är en grafisk sak med Kevin Bacon och ett droppande baseballträ: "Justice ou vengeance?"
Annars gick helgen i det ändlösa strövandets tecken. Men inte sådär tjusigt avmätt à la flaneur utan mer marsch i jakt efter vila och föda, gärna i solen:

Början bra

Jag har insett att det inte bara är en övergående fas utan att jag är en sån som gillar början bäst. Till skillnad från exempelvis min mor som alltid är mest intresserad av de sista tio minuterna. Men jag gillar alltså början bäst - i regel fyrtio minuter, ibland så mycket som en dryg timme. Antagligen för att det i början, hur banalt det än kan låta, alltid finns något slags hopp, en liten möjlighet att det kan bli vad som helst och bära av åt alla möjliga håll. För sedan måste ju, förr eller senare, det påbjuder konvenansen, säcken obönhörligen knytas ihop så att alla kan gå hem och be done with it. Då tenderar det genast att bli desto mer förutsägbart.
Jag generaliserar mycket nu över filmers början och slut, men det beror på att jag har sett ohälsosamt mycket samtida biograffilm på sistone. Fastän jag har lovat mig själv att se Yi Yi (men den är ju så lång!) och Här har du ditt liv (lååång!). Hur som helst, av de filmer jag sett på senare tid har till exempel Die Hard 4.0, I am legend och Atonement alla börjat bra men sedan, om än i högst olika grad, tippat nedåt.
Vilka filmer har en dålig början men ett bra slut? Eller är början alltid bäst?

Jaja, min hjärna är trött. Nu ska jag i alla fall få vila ut den i Paris i helgen. Läsa BHL och nya Glänta. Gå på bio. Har pliktskyldigt läst Ernest Hemingways smått atmosfäriska (utspelar sig åtminstone i 5e där också jag ska bo i helgen) men ganska trista 1920-talsparisskildring Det glada livet som apéritif. Så vitt jag vet sitter han fortfarande där på kaféet under sin basker och luktar på sin mustasch.