Den man älskar (2007)

Utger sig Den man älskar för att handla om kärlek? Kanske är titeln bara en brutalt ironisk poesi av en sort jag inte riktigt känner.
Går det alls att tala om kärlek i en film om mäns våld mot kvinnor? Kanske har jag politiskt korrekta skygglappar på, och för någon som inte delar Lenas erfarenheter är det naturligtvis svårt att uttala sig om den psykologiska trovärdigheten i berättelsens vändning, det vill säga att hon överväger att återvända till Hannes som nästan slog ihjäl henne, trampade och sparkade på henne.
Jag är splittrad inför filmen, vilket kanske är bra. Alltså: Hon älskar honom, han älskar henne eller hon "älskar" honom, han "älskar" henne? Den man älskar duckar för svaren. Fegt? Vågat?
Jag inser att det är lite fusk att luta sig mot TT-intervjuer, men jag kan inte låta bli att se filmen i ett skeptiskt ljus efter det här:

Jonas Karlsson var rädd att grundhistorien, med kvinnan som frestas att återvända till mannen som skadar henne, skulle angripas av kvinnojourerna.

- Men de köpte passionen i vår skildring. Jag trodde de skulle bli arga, men ofta är de här förhållandena just väldigt passionerade.

Min kursivering. Hej kom hjälp mig. Eller vad hette det där MTV-programmet?

Påsprångimedia

Stjärnbokrecensenten James Wood har alltså värvats från New Republic till New Yorker.
Jag har ingen nämnvärd koll på James Wood, bortsett från att jag just nu är upptagen med att läsa Claire Messuds (Woods fru) senaste roman, The Emperor's Children.
Men det är ju överhuvudtaget roligt med värvningar, till och med när det handlar om allsvensk fotboll. Jag föreställer mig den redaktionella turmoil som uppstod när värvningen offentliggjordes. Wood som till exempel inte har varit nådig mot John Updike, en annan av New Yorkers bokrecensenter, i sina omdömen om dennes romaner.
Wood ha också gjort sig känd för sina sågningar. Han beskrev bland annat Zadie Smiths skrivkonst som "hysterical realism". Själv är jag kluven. Jag föll verkligen pladask för språket i On beauty (trots att den till slut spårade ur en aning) men stod inte ut med mer än 30 sidor av Vita tänder. Även om Messud inte skriver lika bra som Smith är hennes senaste roman påfallande lik On beauty i sitt intrigbygge. Vad tycker Wood om det? (Ajabaja, inga köksbordsspekulationer på Påsprångimedia!)
Det jag skulle komma till: Woods första text som ordinarie i New Yorker-truppen. Han får på plats på topp från start medan Updikes text från samma nummer hamnar symboliskt i skymundan på hemsidan, som släpande forward eller libero, eller vad heter.
Alltihop är nästan lika spännande som när Nils-Petter Sundgren värvades från TV4 till Allt om Film!

Dessa evinnerliga processer

Jag har lagt märke till att mina senaste blogginlägg inte rymmer särskilt många egna tankar utan mest refererar till andras. Det har, får jag i alla fall hoppas, att göra med att mina tankar är upptagna på annat håll. Bear with me.
Hur som helst, dagens läsning: Pelle Snickars skriver (som vanligt) intressant understreckare i Svenska Dagbladet om implikationer av digitaliseringen av vårt kulturarv. Är inte innehållet viktigare än objektet och kopian således lika mycket värd som originalet? Detta får konsekvenser för arkiv, bibliotek och museer, men för den autenticitetshetsande konstmarknaden ökar bara det digitala fotografiet efterfrågan på det analoga.
Svartvita fotografier säljer som smör.
Vilket är helt i linje med vad Peter Walsh skriver i den antologi som Snickars refererar till, Theorizing Digital Cultural Heritage. För på samma sätt som det var fotografiets mekaniska reproduktion som frambringade originalets aura, alstrade begreppet "digitalt" kategorin "analogt", skriver Snickars.
Alltså Walter Benjamins tongivande tankegångar upp och ned: det är nya medietekniker som möjliggör auran.
Jag funderar över nästa radikala medieutveckling - och gissar att den innefattar våra hornhinnor - den som kommer att patinera de digitala bilderna med en alldeles egen aura.

"They call me Dildo"

Svenska tv-serier, i alla fall långkörarna, har så länge jag kan minnas intagit ett interplanetärt förhållningssätt i skildringen av vuxen- och ungdomsgenerationen. Typ vuxna är från Jupiter, kidsen är från Saturnus. Det kanske finns något jämlikt i den ömsesidiga världsfrånvändheten, att både parter måste göra sitt för att överbrygga avståndet. Vanligtvis består lösningen i framsteg i avancerad kommunikation: de måste lyssna på varandra.
Men den vuxna blicken, som den svenska ungdomsfilmen varit bättre på att ducka för, kommer man inte undan. Varför annars namnge ungdomarna som vore de artfrämmande ufon?
Medan vuxna heter saker som Åke och Birgitta kallas deras barn för Raspen, Taggen, Klimax och Bimbo.
SVT:s storsatsning Andra Avenyn börjar nästa söndag. Vad heter problemungen den här gången? Just det: Dildo.

Politics

Mike Nichols Spelets regler gick på tv i helgen. Charles Taylor (inte Liberias förre president alltså) får till det ganska bra i sin analys av politiken här, komplett med träffande Pauline Kael-citat: "a neon sign spelling out the soullessness of neon".

Intervjugenrer: lunchen

Hur praktiskt kan det egentligen vara? Man får ju inte prata med mat i mun. Är det inte i själva verket så att man rentav ska låta maten tysta mun? Jag har för mig att jag hörde det en gång i Norrland när jag var liten.
Men lunchgenren lämpar sig bra för personporträttet, lite grann i farten och off-the-record sådär. Svenska Fokus äter en lättsam lunch varje vecka, med typ Michael Nykvist. Men intervjupersonerna i Financial Times "Lunch with the FT" slår ärligt talat lite högre. Nu senast Fadela Amara från Ni putes ni soumises och veckan dessförinnan amerikanska demokraten Barney Frank.

Smutsiga sexiga pengar

Om ett samhälles duglighet kan utvärderas från ett vänsterperspektiv genom att titta på levnadsstandarden för de sämst ställda, får jag ibland en känsla av att det i USA förhåller sig precis tvärtom. Det vill säga att samhället bedöms med utgångspunkt i de rikas välstånd. Nu är antalet miljonärer och biljonärer rekordhögt = goda tider? (Ursäkta min generalisering, jag vet att det finns "flera" USA.)
Men Robert Frank konstaterar i Wall Street Journal idag att amerikansk tv inte lyckas skildra den nya eliten på ett representativt sätt, "with the self-made, young rich storming the gates of Old Money, a conflicted new elite trying to reconcile middle-class values with huge fortunes, a boom in big-ego philanthropy and the endless quest to find a good household manager."
Såväl nya Dirty Sexy Money ("reeks of old money") som Big Shots ("focuses more on the bedroom than the boardroom") och Cane ("wealth [] takes a backseat to the larger family soap opera") lutar sig mot samma stereotyper som Dallas och Dynastin.
Min favorit-nya-pengar-skildring: Gills Barry Lyndon?

Uppdaterat måndag, 17 september, 2007:
Chrystia Freeland refererar till Robert Franks bok Falling Behind i sin kolumn om USA och en möjligen problematisk syn på vad som är god levnadsstandard.