Hugo och barnen

Jag berörde tidigare filmens generellt låga anseende, särskilt i förhållande till andra konstarter, apropå DN:s beslut att införa betyg på filmrecensioner men inga andra recensioner. Hugo Münsterberg, tysk psykolog utvandrad till USA och verksam vid Harvard, tillika tidig filmteoretiker, tyckte också att filmen förtjänade ett bättre rykte och argumenterade redan i början av förra århundradet för filmens status som en helt ny konstart.
Men det är inte därför han är här.
Läser en nästan hundra år gammal text av honom i jubileumssektionen i The Atlantic. Ett roligt exempel på att retoriken kan se likadan ut fastän verkligheten har förändrats. Texten skulle mycket väl kunna publiceras på DN Debatt imorgon. För redan 1909 oroade man sig alltså för flumskolan. Hugo tyckte att tyglarna blivit alltför lösa, även om han inte saknade forna tiders ”formalism and rigidity”. Hugo menade att eleverna aldrig kan bli ”their own masters” om de inte lär sig att lyda och att det blivit för mycket av ”mental flabbiness” och ”go-as-you-please methods”. Det är ju Jan Björklund upp i dagen, även om väl inte ens han hävdar att skolan var för flummig redan 1909 och allt bara gått fortsatt utför sedan dess.
Jag undrar vad Hugo skulle ha tyckt om C i Uppförande och Swing it, magistern!.

Årets juldekoration

The Science of Sleep var en besvikelse. Inte för att jag hade särskilt skyhöga förväntningar, jag hade snarare misstänkt att Michel Gondry skulle irra bort sig utan ett genialt Charlie Kaufman-manus.
Filmen handlar om Stéphane, en illustratör som har på sig pappas sjuttiotalskavaj och en knasig toppluva, och som Cartman i South Park helt korrekt skulle karaktärisera som en fucking hippie. Stéphane är därtill en förvuxen pojke som bara vill leka och bli älskad men det går inte eftersom han är så självupptagen att han inte förstår att andra människor också kan känna känslor.
Det ska väl vara självupplevt och självbiografiskt till stora delar också och, jag vet inte, det blir nästan självförhärligande på samma gång.
Dagdrömmeriet är delvis ett annat än i Marie Antoinette, men med motståndet mot långtråkigheten och lönearbetet är Michel Gondry något på spåren, ett högst aktuellt och privilegierat västerländskt missnöje.
Men manuset fungerar inte riktigt utanför drömsekvenserna och det är disparata små experiment snarare än en sammanhängande undersökning av minnets teknologier. Kanske är det meningen. Men det blir ändå aldrig något kreativt kaos att skaka uppskattande på huvudet åt, även om utflykten till en värld av toapappersrullar är klart värt. Stop-motion-animeringen är också svår att inte charmas av, och alla små uppfinningar att fördriva tiden och förgylla livet med älskar jag per definition, minns Pére Jules hytt i Jean Vigos L'Atalante.
Jag gick åtminstone hem och möblerade om vardagsrummet, eller försökte i alla fall, efter visningen. Och sen fick jag ett reklamblad från Claes Ohlsson tillsammans med tidningen i morse och fastnade direkt för en fin fiberoptikby (bild). Jag tänkte att jag kunde spela in en film i omgivningarna med min mobilkamera. Det var nog ändå tack vare Gondry.

Är det du, Gandalf?

Jag har tidigare uppmärksammat att Göran Greider sett Sagan om Ringen över femton gånger. Vetskapen om hans filmvanor gjorde det lättare att förstå var Greiders syn på politik som en strid mellan gott och ont, hämtar sin näring. Även om jag fortfarande har svårt att se var den frihetliga socialismen kommer in i bilden. Men kanske är det livet i Fylke snarare än krigsfältet som lockar.
Men nu har han börjat omsätta filmens ödesmättade språkbruk i sina Metro-krönikor. Han skriver att USA:s utrikespolitik efter elfte september ”försänkte världen i mörker.” Och rubriken till dagens krönika, ”Nu när tidvattnet vänder”, är en direktöversättning av Gandalf den Vites installationstal i skogen: "Now, at the turn of tide."
Jag gissar på att Göran drömde oroligt på valnatten. Att han stod i Gandalfs outfit vid en bro i en djup grotta och försökte hindra Fredrik Reinfeldt, i en Balrogs skepnad, listiga högerspöke, från att passera: "You shall not pass!"
Är det en föraning om en mer bombastisk socialdemokrati? Eller bara en chefredaktör i desperat behov av en mer diversifierad dvd-samling? Jag tror båda.

Touché

Sverker Åström gör bort sig. Nu hoppar han av Böglobbyn (I II) eftersom han anser att programmet ökar fördomarna om homosexuella.
Hans egna fördomar blev extra tydliga när han intervjuades i P1 Morgon och uttalade sig om Böglobbyns klarsynta porträtt av dragartisten Marco, som Sverker bara tyckte var fånig och löjlig eftersom han såg ut som en kvinna och gillade Carola. Ungefär de värderingar som inslaget ville göra synliga.
Sverker verkar vilja att Böglobbyn bara ska visa positiva bilder av bögen som är som män är mest. Framförallt ska han vara behärskad och pålitligt vanlig, inte flamsig eller, värst av allt, just det, försöka bete sig som en kvinna.
Men om man vill strida för en grupps rättigheter genom att hävda likhet, det vill säga att gruppen inte skiljer sig nämnvärt från majoriteten, vad ska man göra med dem som inte passar in? De som rimligen behöver rättigheterna mest?
Carola trodde att Marco skulle brinna i helvetet. Undra vad Sverker tror.

Uppdaterat torsdag, 23 november, 2006:
Marco polisanmäler Sverker för hans uttalanden i P1 Morgon.

Så här ser det ut när man pluggar aktiebolagsrätt

Läste novembernumret av QX igår. En av singelcoacherna i TV3:s Singelcoacherna, han den stora med baggybyxor, psykoanalyserade homofober: ”Att vara rädd för homosexualitet bottnar i någon form av rädsla.” Mmm. Mats Strandberg skrev i sin krönika om värdehierarkier i "bögvärlden" där det fortfarande är finare att vara "manlig" än "fjollig". Och man behövde inte leta särskilt länge för att hitta exempel på det eftersom Sverker Åström och Olle Palmlöf från SVT:s Böglobbyn intervjuades tidigare i tidningen. Både uttryckte missnöje med att "fjolligheten" besudlat bilden av homosexuella män. Samtidigt innehöll det senaste avsnittet av deras eget program ett utmärkt reportage som just handlade om hur "fjollor" nedvärderas. Så kan det gå.
Sen såg jag Lisa Kudrows nedlagda HBO-serie The Comeback. Lisa Kudrow var smärtsamt bra med betoning på smärtsamt. Hela serien var smärtsam. Jag mådde dåligt av förnedringen och skrattade aldrig. Men det var ganska bra. Försökte trösta mig med slutbetänkandet och propositionen till den nya aktiebolagslagen. Det gick sådär. Semantiska finstiltheter och torra verser om västerlandets ekonomiska framgångar. Vi säger så.

Roligt (och inte) på tv

Anders och Måns har tydligen drabbats av storhetsvansinne och fått för sig att de är roliga. Varför har ingen producent med påslagen hjärna sagt ifrån? Ändlösa sketcher istället för det nyfikna rim och reson som gjorde dem populära till att börja med. Och som faktiskt var roligt i sig. Fråga Anders och Måns är outhärdligt.
Det är fint att svenskans tv-krönikörer, liksom På språng, tar sitt konsumentupplysande värv på största allvar. Astrid Söderbergh Widding ser förtroligt skeptisk ut på sin bildbyline medan Erik Löfvendahl förefaller direkt förbannad.
Igår berättade Magnus Eriksson att han tittat på TV4 Komedi, som visar allehanda komediserier från förr, och trivts både i familjen Cosbys sällskap och under taket i Fawlty Towers. Skål är en annan serie han gärna ser om. Även Will & Grace och South Park. Låt gå för det. Åtminstone de två sistnämnda är roliga. Men så slinter det i krönikans sista meningen: ”Att komedierna håller så bra säger tyvärr också en del om dagens sitcom-produktion.” Nu vet jag inte hur bevandrad Magnus Eriksson är i dagens sitcom-produktion, men det är frestande att misstänka att Magnus grundar sitt utlåtande på utbudet av sitcom i de svenska tv-kanalerna. Och de som gör all rolig sitcom idag rår ju knappast för att svenska inköpare alltför ofta dränerar tablån med tråkig sitcom. Så att komedierna på TV4 Guld håller så bra säger rättare sagt tyvärr en del om dagens svenska inköpare.
Men ändå: Det visas en hel del samtida skoj i svensk tv som också Magnus Eriksson borde uppskatta. Ikväll är det Arrested Development på TV4. Titta på det!

Nästa veckas bio, förra veckans musik, dagens läsning

I. Som en iscensättning av överdådig eskapism fungerar Sofia Coppolas Marie Antoinette väl. En rätt ordinär coming of age-historia under extrema förhållanden och i rätt så iögonfallande miljöer. Den lyckas med konststycket att vara melankolisk och uppsluppen på samma gång. Melankolisk med Marie Antoinettes livsöde som bortgift 14-åring och hennes framtida dödsdom i gott minne, uppsluppen tack vare kakorna och bakelserna, ni vet, maskeraderna och allt babyblått.
Det finns en poäng i att filmen håller världen utanför stången så länge som möjligt eftersom det franska hovet också i verkligheten, får man förmoda, lär ha slagit dövörat till. Kan man kalla det kongenialt? Inte? Men ungefär åt det hållet.
Du, jag och Dupree är lite beklämmande men mest mjäkig. Okej, vi har förstått nu att den gifta mannen är kuvad och förtryckt av sin bättre hälft. Han har svårt att prata om känslor och tycker att poesi är "homo" och så där. Han är basically alright, men det framgår aldrig hur.
Det är ändå svårt att begripa vilken målgrupp den riktar sig till. För det är inte spexigt under bältet som i 40 year old virgin eller helt och hållet kärlekstramsigt som i Hemma bäst. Kate Hudson spelar den generiska förskolelärarinnan, Matt Dillon en hunsad white collar som innerst inne vill kolla på amerikansk fotboll med grabbarna, Owen Wilson den crazy misanpassade Dupree som fiser illa och är brandfarlig. Censuren har i alla fall bestämt sig för 7 år i dörren i tron att kidsen kan ta det till sig.

II. Musik är bäst på dator:
Robyn - With every heartbeat
Sally Shapiro - Anorak Christmas
Softlightes - Girl kills bear (Lo-fi-fnk remix)
Space Cowboy - My Egyptian lover
Mapei - Video vixens

III. Skärskådat parnass: Författare är hungrig, generationsförfattare får inte längre underhåll av mamma och pappa, dramatiker har problems med kronofogden, rödvinspoet vill åka utomlands. Du betalar. Hela listan.

Fördomar

Till sist måste jag fråga: Stämmer verkligen uppgifterna om din favoritmusik: Madonna, Pet Shop Boys, Bodies Without Organs, Tina Turner ...?
– Jo, så är det. När jag springer på morgnarna är det mycket Madonna i mina hörlurar. Och jag såg Tina Turners senaste konsert.

Anders Göransson intervjuar nyutnämnda trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (m) i dagens Metro. Jag var tvungen att maila Anders och fråga vilken musik han själv lyssnar på. Jag gissade på Bruce Springsteen. Anders svarar:

Hehe.

Det var kanske en fördomsfull fråga. Men det kändes lite udda att en53-årig före detta yrkesmilitär gillar pet shop boys och bwo.

Bruce är (eller snarare var) okej, men ingen spöar Bob Dylan. Och där fick du dina fördomar bekräftade...

LDN kallar

Kom nyss hem från en rätt ljuvlig vecka i London, även om den avslutades med en sämre version av Spielbergs The Terminal. Trafikkaos och ett missat flyg, jag fast på Heathrow från och till i 24 timmar, med en lika osammanhängande engelska som Tom Hanks figur, I assure you, men utan brun kostym och med rock + en hårt åtsmitande, len halsduk runt halsen istället och en otymplig trunk över axeln. Hata Heathrow. Hata stand by. Tack och lov för Marks & Spencer's Simply Food.
Hann i alla fall läsa lite. Både Newsweek och The Economist har annonser för Patek Philippe-klockor på baksidan, med en pappa som tålmodigt lär sin son något om motorer respektive de fyra räknesätten. New Yorkers baksida pryds av Uma Thurman och hennes handled med armbandsuret från TAGHeur. Vad är grejen med dyra klockor? Min underarm skulle aldrig orka bära upp nåt sånt där flådigt.
Mycket brödtext om kongressvalet i USA annars. The Economist räds några protektionister på vänsterflanken men konstaterar att republikanerna, hur man än vrider och vänder på det, förtjänar en rejäl motgång. Frågan är bara vilken politik demokraterna de facto har att komma med? Hendrik Hertzberg skriver om smutsigt kampanjande i New Yorker. Nick Paumgarten skriver om de politiska lägrens Wikipedia-beefar i samma tidning, kanske motsvarigheten till den svenska "spionskandalen". Gamla härliga opålitliga internet.
Men så också religion som en tung slöja över hela kalaset. Veckans Newsweek haltar lite efter Time Magazines liknande nummer förra vecka. Time hade också fler och fylligare grafer och mer mastig statistik. Men det är alltid obehagligt att läsa om hur många människor som villigt låter sig duperas, låt det vara sagt. Bra reality check. Men i USA verkar man ju tro på det historiska budskapet med Thanksgiving också, vilket även Elizabeth Kolbert berör i sin recension av en bok om folkmordet på armenier i New Yorker. Ta de här evangeliska nötjobben i dokumentären Jesus Camp förresten. Eller att 80% av de evangeliska väljarna gillar dödsstraffet. Gud.
Så skriver Wired i sitt novembernummer som en kontrast till alltihop om The New Atheism, en egentligen försvinnande liten rörelse på gräsrotsnivå. Men det är uppriktigt skrivet av Gary Wolf, en agnostiker som vill men inte riktigt kan vara hårdför ateist, och samtidigt är det lite ängsligt amerikanskt när han antyder att det skulle vara en social omöjlighet att vara tvärsäker ateist. Hur klara middagsbjudningar? (Men å andra sidan, hur bra funkar det att vara tvärsäkert religiös på en middagsbjudning i Sverige? Jag vet inte, har aldrig stött på någon förutom farmor och farfar. Knappt varit på någon middagsbjudning heller, höll jag på att skriva.) Naturligtvis är den orubbliga ateism som Richard Dawkins saluför inte särskilt pragmatisk. Det är lite som Torbjörn Tännsjö som nyligen i P1:s filosofiska rummet sa att han föraktade religiösa människor för deras (ungefär, ur minnet) feghet och ovilja att se livet i vitögat. Sen får en mer smidig filosof som Daniel Dennett som inte står och gallskriker på barrikaderna, komma till tals. Men utan att bli alltför fundamentalistisk håller jag med Dawkins om att det inte går att rättfärdiga en gudstro genom att hänvisa till vetenskapens brister eller att man inte empiriskt kan avfärda någon guds existens. Får då kan man väl tro på The Flying Spaghetti Monster lika gärna?
Plus att alla hyllar Borat överallt.
Jag gav till slut upp och betalade nästan vad CSN ger mig i månaden för den allra sista business class-biljetten igår kväll. För det fick jag några kakor och en Singha i den skandinaviskt olyxiga SAS-loungen. Plus champagne och varm handduk på flyget. Va fan.
Kanske skriver mer om själva London sen.