Förort

P1 Morgon hade ett inslag om ombyggnation av miljonprogram i Rinkeby och olika sätt att få ner energiförbrukningen. Reportaget accentuerades av ett suggestivt ljudspår med en gnisslande tunnelbana och Latin Kings graffitibanger "Måla mer".

Mannen från Mallorca (1984)

Nej, ingen påkostad utgåva som Mannen på taket, en film den kanske hamnat lite orättvist i skymundan av. Bo Widerbergs ”andra polisfilm” prånglas istället ut för 99 kr i SF:s lågbudgetsatsning med svenska klassiker. Klassiker som 1939 och Repmånad. Det är inte utan att man blir lite förstämd. Det är ju precis samma filmer som man i princip får gratis med kvällstidningens tv-bilaga.
Mannen från Mallorca saknar helikopterkrasch på Odenplan men bjuder på rån mot postkontor på Dalagatan och har verkligt politiskt sprängstoff i bakgrunden, via Leif GW Perssons roman Grisfesten om Geijeraffären.
Det var Dagens Nyheter som först avslöjade affären, men sedan dementerade man alltihop och bad om ursäkt. Olof Palme pratade på Publicistklubben om ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”. Det var reportern Peter Bratt han syftade på.
Mannen från Mallorca är naturligtvis, utan vidare, en av de bästa svenska polisfilmerna, och inte bara för att Widerberg är överlägsen Harald Hamrell som regissör. Stockholm är liksom fulvackrare i Fujicolor, samtidigt som allt såg lite smutsigare ut 1984. Men inget bonusmaterial och påver förpackning. Nä, jag tror jag avvaktar och köper den för halva priset.

True Believer (1989)

Nyfeminism och nypopvänster

Jag undrar om inte feminismens backlash i Sverige har nått vägs ände. Klart folk tröttnar till slut. För det har varit vårdbidrag och livspussel för hela slanten, och det kan knappast vara en slump att den feministiska tidskriften Bang fått konkurrens om varumärket av ett rengöringsmedel. Vi fattar!
Därför är jag osäker på om GB har koll på de populistiska vindarna när de döper en rosa glass med glitter i pinnen, till Girlie. Man ska nog inte vänta sig lika många mediala ryggdunkar som med Nogger Black. För om Centrum mot rasisms kampanj mot Nogger Black möttes av folkets hån, kan jag tänka mig att JämO skulle få gehör för ett uttalande mot Girlie. Borta är den urskillningslösa vrede som utmålade feminismen till samhällets fiende nummer ett för bara något år sedan, nja, eller?
Men kanske kan en viss uppmjukning ha att göra med en allmän post election depression och en pågående mobilisering vänsterut. Sånt här går tycks ju gå lite i cykler.
Jag förväntar mig såväl nyfeminism som nypopvänster i Kulturfredag framöver, och jag välkomnar det.

Som vanligt

Jag har varit instängd i min lägenhet på sistone, suttit i soffan och pluggat och lyssnat på radio. Har inget märkvärdigt att tillföra debatten om ”det nya P1”. Förutom att jag inte begriper mig på Jonas Leksells tilltal i Jonas val. Det är ett relationsprogram, producerat av Peter Settmans produktionsbolag Baluba, som tar upp pro-tvåsamhetsämnen som ”Skiljas eller kämpa?”. Men jag antar att Jonas bara ska låta snäll och ofarlig. Typ seså-jag-ska-inte-göra-dig-illa och känslor-är-inget-att-skämmas-för.
Det här med snällhet diskuterades också i Kulturfredag. Eller nysnällhet, för att vara exakt. Kulturfredag, som jag som brukligt avnjuter med en Leffe Blonde, tycks nästan alltid handla om något som börjar med "ny-". Nymoralism, nysnällhet, nysnö, och så vidare. Inte så konstigt med tanke på att det är ett aktualitetsprogram och att inget idag är mer aktuellt än det som är aktuellt på nytt. Ett ständigt återkommande scenario där det förflutna återvänder, den här gången som samtid. Trendspaning är inget mer än observationer som varierar efter säsong.
För frågan är om det verkligen hänt något med moralismen, snällheten och snön, eller om det bara är samma gamla saker med
"ny-" framför. Är gamla ämnen verkligen nya bara för att de inte har diskuterats på ett tag? Är det nysnö som faller i november eller är det bara samma snö som sist?
Våra förment lokala, efemära kulturella villkor har en tendens att upprepa sig. Kanske är en smärre kollektiv minnesförlust nödvändig för att det inte ska kännas som att vi står och stampar.
Det är nyP1.

Dansk humor

Jag håller ju med Maaret Koskinen i DN i sak. Jag tycker bara inte att Lars von Triers kontorskomedi Direktören för det hele är så hutlöst rolig. SvD och SDS är också med på noterna. Aftonbladet kallar filmen privatteaterfars i recensionen men piratteaterfars i rubriken. Piratteater, någon? Jo, filmen handlar ju i någon mån om IT-pirater samtidigt som den är en iscensättning av den socialantropologiska idén om organisationen som teater. Inte så dumt, AB! Inte så dumt.
Apropå filmrecensioner: Expressen slår till med två recensioner av Hugh Grants Music and lyrics. En på nöjet och en på kulturen. The great divide.

Lite tv

I. Vad är Kanal 9? Ett hopkok av TV4 Guld och TV4 Komedi och TV4 Plus. Programtablån bjuder på Falcon Crest och Kära Susan och lite sport. Lagom till läggdags visar man amerikanska serier av varierande kvalitet, precis som sina konkurrenter. Trean har Sex and the City, femman har Seinfeld, sexan Scrubs och nian kontrar med Spin City, som jag visserligen har läst att Hoa-Hoa Dahlgren gillar.
Finns det verkligen plats för fler mischmaschkanaler? Det borde i sådana fall gå att fynda betydligt roligare serier än så här. Men, tja, antar att sporten ändå gör jobbet.
Häromkvällen såg jag i alla fall en dokumentär om andra världskriget. Visst, á la TV4 Fakta, tänker ni. Men En värld i krig hade några fantastiska bilder. Bland annat en på en snövit skog i Finland och en annan på en åsna som lastas av ett fartyg i Norge. Till tonerna av Laurence Oliviers röst. Allt blandades med grafik från 1974 och intervjuer med före detta brittiska förtroendevalda som berättade om hetlevrade tal i underhuset i vilka vredgade män citerade Cromwell i högan sky. Producerat med stöd av The Imperial War Museum. Lite kul kan man ändå ha med en ansträngd budget.

II. Våldtäkter förekommer med jämna mellanrum i amerikanska tv-serier. Konventionen erkänner två varianter. Antingen är våldtäktsmannen en maskerad galning eller så har den ”våldtagna” tjejen hittat på alltihop. Hon kanske är ute efter uppmärksamhet. Hon har psykiska problem. Hon är under inflytande av någon rockstjärna.
Har just sett ett avsnitt av femmans Law & Order. En städare hör misstänkta ljud från en skoltoalett. Två killar springar därifrån. Städaren frågar tjejen som sitter kvar på golvet och gråter om hon blivit våldtagen. Hon svarar ja.
Nu står historien vid ett vägval: Antingen har tjejen blivit våldtagen av två skötsamma skolkamrater eller så har hon bara hittat på alltihop. Amerikansk tv-logik godkänner bara det senare alternativet. Killarna säger mycket riktigt att tjejen var med på det, vilket kanske låter knepigt med tanke på att läkarkontrollen visar på skador i underlivet. Men Law & Order lyckas få ihop det. För tjejen ville bara ha uppmärksamhet. Hon hade inte tagit sin psykofarmaka på ett tag. Hon hade läst en bok av en rockstjärna.
Våldtäktsmålet i det första avsnittet av treans Shark, med obehaglige James Woods i huvudrollen, var annorlunda men snarlikt. Här var den ljugande tjejen själv en rockstjärna, hon var under psykisk press och ville bara ha uppmärksamhet i media.
Under resans gång hinner man naturligtvis alltid understryka att själva idén med att tonårstjejer skulle vilja ha sex är hemsk och förfärande. Omoraliska populärkulturella påfund. Och på den vägen är det. År 2007.
Lustgården är höjden av sexuell emancipation i jämförelse.

III. SVT visade Barry Levinsons femtiotalsskildring Fiket för ett tag sedan och igår visade SVT Barry Levinsons femtiotalsskildring Liberty Heights. Det är en judisk medelklassversion av I skuggan av Bronx som utspelar sig i Baltimore, allt annat lika. Till och med Chazz Palminteri och Joe Mantegna är lika som bär.
Barry Levinson har förresten med fyra filmer i 1001 filmer du måste se innan du dör. Ettore Scola har inte med en enda. Go figure.

Norsk film

Såg ett par norska filmer med anledning av den norska filmfesten på Sture. Det hör inte till vanligheterna. Kan räkna tidigare sammandrabbningar med norsk film på mina tio fingrar. Nio liv om hur motståndsmannen Jan Baalsrud flyr till Sverige under andra världskriget och ett femtiotalsdrama med drag av film noir som jag inte minns namnet på, får hedersomnämnanden.
Repris flörtar med franska nya vågen och jag vet inte om det är en slump att en av huvudkaraktärerna heter Reisnes i efternamn. Den är formmässigt ambitiös och titeln syftar nog på åter- och omberättandet i bild och genom berättarröst. Regissören Joachim Trier säger sig gilla Truffaut, jo.
Repris handlar om författardrömmar, manlig vänskap och förkrossande kärlek. Den gör samtidigt upp med manliga egon och manlig självtillräcklighet bland Oslos punkiga överklasslynglar, även om skildringen bitvis blir lite vördnadsfull.
Väl godkänt.
Såg en kopia med engelsk text och språket måste i översättningen som bekant anpassas till en ny kulturell kontext. ”Elling” hade följaktligen översatts till ”Rain Man” och ”socialistisk” till ”liberal”. Så kan det gå.

4 x nittiotalshiphop III

"Mix Tapes" med The Nonce. Från albumet World Ultimate.

Jean Baudrillard är "död"

Därför tänkte jag passa på att droppa lite slumpmässigt disparata Terry Eagleton-quotables.

Postmodernismen, med sitt förakt för tradition, stabil personlighet och gruppsolidaritet, [] gör fel i att inte se något annat i traditionen än historiens döda hand och inte något annat i solidariteten än framtvingad konsensus.

Postmodernismen är uppkäftig och gatusmart på ett sätt som idealismen inte är, men den betalar ett mycket högt pris för denna pragmatism.[] Den [] gör västvärlden försvarslös mot de fundamentalister, såväl inhemska som utsocknes, som inte oroar sig det minsta för andra människors antimetafysiska iver att förstöra sina egna grundvalar. Det enda som återstår för västvärlden är att hålla ett kulturalistiskt försvarstal för sina handlingar - ”det här råkar helt enkelt vara vad vi vita västerländska borgare gör, lär er att leva med det” - vilket inte bara är filosofiskt kraftlöst utan också framstår som absurt opassande i ljuset av den respektingivande globala auktoritet som denna del av världen faktiskt gör anspråk på idag.

Det som kan framstå som det allra senaste inom den epistemologiska radikalismen i Paris kan legitimera autokrati någon annanstans. Genom en egendomlig omkastning kan kulturrelativismen komma att skriva under på de värsta formerna av kulturell absolutism.

Svensk film sådär i största allmänhet

Jag återkommer förmodligen till omdaningen av SFI, svensk filmpolitik, et cetera. Organisationen ska ju ”renodlas” och istället för att strö pengar vilt omkring sig ska SFI fördela kardemumman över ett färre antal filmer. Det ska bli proffsigare och det ska bli kvalitet.
Idag surade Stefan Jarl i DN över att makten flyttas till producenten. Enligt SFI:s hemsida: ”För långfilm gäller från och med 2007-01-02 att endast erfarna producenter/produktionsbolag kan söka stöd.” Kanske var det fortbildningsstipendium på 28 000 kr som producenten Anna Croneman (Kronprinsessan) fick för att gå en kurs i ekonomiska strategier på Handelshögskolan, ett steg i den utvecklingen?
Men just nu tänkte jag bara göra en ofullständig sammanfattning över svenska filmer på språng.
Jens Jonsson, alla SFI-kritikers älskling, kommer efter många om och men att få regidebutera i det långa formatet, om vi bortser från tv-serien God morgon alla barn. Ping-pongkingen kommer att spelas in i Gällivare och ha premiär hösten 2008. Manuset har Jens skrivit tillsammans med Hans Gunnarsson, mannen bakom många fina noveller samt en bunt Jan Gulliou-adaptioner.
En annan SFI-kritiker, Ruben Östlund, arbetar på uppföljaren till fina Gitarrmongot, debutfilmen där ungdomar lät sin vrede och uppdämda rastlöshet gå ut över cyklar och lyktstolpar. Filmen går under arbetsnamnet De ofrivilliga.
Jan Troell har fått 8 853 750 kr av filmkonsulenten Peter ”Piodor” Gustafsson för att göra sin Maria Larssons eviga ögonblick. Jag håller tummarna.
Nästan lika mycket pengar, 8 000 000 kr, har Daniel Alfredsson, som gjorde Tic Tac för tio år sedan, fått för att göra Varg/Svartvattnet. En ”storslagen berättelse” där ”tradition ställs mot framtid”. Vi får väl se.
Hata Göteborg! visades på Göteborgs Filmfestival och handlar om ”manligheten när den är som allra sämst” och har premiär i maj. Ytterligare en sån där ”sista sommaren”-film, men den verkar populär på Filmtipset.
Maria Bloms nya film Nina Frisk (bild ovan) har premiär redan på fredag. I centrum står den traditionellt dysfunktionella filmfamiljen samt lite satir över samtidens ytlighet. Nina har anammat de reklamkvinnliga idealen och hon träffar en man med reklamskäggstubb som bor i Hammarby Sjöstad. Men måste Nina Frisk också se ut som en reklamfilm? Tro inte på Expressen.

Reception

Jakten på lycka mötte en ganska sval kritikerkår i Sverige.
Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, en tid då arbetslösheten ökade drastiskt i USA som en följd av de åtgärder Fed vidtog för att minska inflationen, och social misär kom som ett brev på posten. Jakten på lycka visar hur det kunde se ut för människor på samhällets botten, men samtidigt förpassar den helt och hållet problemen på strukturnivå till problem på individnivå.
Naturligtvis lyckas Will Smiths Chris Gardner bli börsmäklare till slut, men de andra hemlösa är kvar på San Fransiscos härbärgen. ”De går under i kapitalismens grottekvarn. Gardner räknar sina miljoner och verkar inte bry sig om sina olycksbröder längre.” Så skrev Mats Bråstedt i Expressen. Boel Gerell i SDS sammanfattade det som att ”hämtar du bara tillräckligt många koppar kaffe till chefen blir du själv chef en dag.” Karoline Eriksson i SvD skriver att man ”när eftertexterna börjar rulla har [] en vag känsla av att man blivit utsatt för någon slags propaganda.”
Min egen huvudsakliga invändning mot filmen, som jag var inne på här, är också att den saknar antagonist. Min kritik mot filmen påminner i det avseendet om den som Kerstin Gezelius riktade mot Dreamgirls i DN. Fastän fattigdomens jävlighet framställs med all önskvärd tydlighet, är den liksom bara ett resultat av en rad olyckliga sammanträffanden.
I USA har Jakten på lycka dock fått ett varmare mottagande, men meningarna går isär. Ty Burr skriver överväldigat i Boston Globe att filmen är "a quietly agonized drama of reaching and missing and reaching again" och struntar i the bigger picture, medan Manohla Dargis i New York Times identifierar filmens idé som att "poverty is a function of bad luck and bad choices, and success the result of heroic toil and dreams."
Kanske hade Kerstin Gezelius i DN inte helt rätt i att Jakten på lycka ”förmodligen [är] lite för verklig för USA och lite för obekymrat kapitalistisk för Europa.”

4 x nittiotalshiphop II

"The Gimmicks" med Real Live. Från albumet The Turnaround: A Long Awaited Drama.