Jag brukar myndigt intala mig själv att det är något med superhjältefilmer som jag vuxit ifrån och efter barnsben heller inte hittat tillbaka till, och det är inte för att jag är orolig över att bli den där välanpassade yrkesakademikern som klär ut sig till Chewbacca varannan lördag. Med det sagt gillade jag ändå Spider-Man 2 och den första filmen var helt okej, liksom Batman Begins som Superman Returns. Men i och med Spider-Man 3 tycks den här nya eran av superhjältefilmer definitivt ha nått stagnationens brant. Avmattningstendenser har väl funnits tidigare, inte minst på grund av utbudschocken. Någon som minns Daredevil eller Elektra? Men nu tryter verkligen idéerna. Jag har ingen aning om varför men skyller det på att Michael Chabon inte varit med att skänka psykologisk trovärdighet åt manuset den här gången. Istället gottar sig Sam Raimi i Peter Parkers nördighet och det är återanvändning och upprapning av gamla teman. Harry Osborn ska fortfarande hämnas sin far och jag börjar trots full fläkt och visuell glisten få svårt att överse med att de helt enkelt inte bara pratar ut om det istället för att prompt jaga varandra i dåligt upplysta gränder på svävande skateboards. Sedan är det åter fler förödmjukade män som får superkrafter och en chans att ge igen på omgivningen, fastän det är Mary Jane som gjort sig mest förtjänt av genmodifiering. Jag tycker inte att den är rolig heller, trots försöken med Peter Parkers walk on the wild side. Oh, Bruce Campbell lyckas förresten, förstås, vara på pricken i en kort scen som den generiske Fransmannen i amerikansk film.
Gjorde en snabb edit av Space Cowboys spretiga remix av Fergies Glamorous som ska spelas på Jonas 25-årsfest ikväll. Om du inte kan komma kan du åtminstone lyssna på den och föreställa dig hur Erik dansar i bar kaka och viftar jeansskjortan i luften.
The authors find that regret over indulgence and gluttony diminishes with time, but regret over missing out – doing the responsible thing and deferring gratification – only increases.
"Repenting Hyperopia: An analysis of self-control regrets" Ran Kivetz and Anat Keinan, Journal of Consumer Research
Yrkesval # 1
Sword swallowers rip their innards most when swallowing curved blades, when taking in multiple blades at once, or when distracted by audience members. Yet they have an amazingly low rate of mortal injury: The medical literature lists not a single fatality.
"Sword swallowing and its side effects" Brian Witcombe and Dan Meyer, British Medical Journal
Yrkesval # 2
Leaving prison can be hazardous to your health, while staying behind bars can actually increase your life expectancy. The mortality rate inside all state prisons is 19 percent lower than in the U.S. adult population as a whole.
"Release from prison – A high risk of death for former inmates" Ingrid A. Binswanger et al., New England Journal of medicine
Med anledning av fredagens premiär av Gangster tänkte jag att det kunde vara på sin plats att påpeka att "kapitalförstöring" knappast är någon ny företeelse inom svensk filmproduktion. Nu är det med hjälp av riskkapital och produktplacering, på 1920-talet var det pappersmiljonären Herman Rasch som rullade in kulor i historiska mastodontfilmer. As Leif Furhammar points out: "Med en häpnadsväckande entusiasm för sport, spel och chauvinism i lika delar gav han [Rasch] sig hän åt uppgiften att med filmen som medel väcka det försoffade Sveriges intresse för sitt ärorika förflutna i denna tid av militär och nationell nedrustning." Medan Isis Cataegis Pictures och filmproducenten Daniel Collert har tittat mot Hollywoods skränigare element, var det den nationalistiska tyska filmbiografin om Fredrik den Store som inspirerade Herman Rasch att initiera satsningen Karl XII. Inspelningen förlades till Tyskland men efter att utgifterna börjat skena iväg och hela projektet var på väg att "förpreussas" flyttades produktionen hem till Sverige. Räkningen slutade på 900 000 kr och även om filmen blev en succé på biograferna lyckades den inte bära sina egna kostnader, särskilt som utlandet var mindre intresserat av den fosterländska sagan än Rasch kalkylerat. För Gangster återstår det att se vilken kittling Ack Värmeland du sköna spelad på nyckelharpa kan utöva på den utländske biobesökaren.
I. Kommer inte Roy Anderssons Du levande att tävla i Cannes? No Roy? Listan på filmer har publicerats.
II. Danny Boyles Sunshine är inte bara årets hittills bästa film utan gör också att den snuttifierade bilden av världsrymden post-Fuglesang och allt flaggviftande, försvinner puts väck. Det fattar inte vanligtvis så givmilda Jeanette Gentele i SvD. Måns Hirschfeldt på Kulturnytt fattar det. Premiär imorgon.
III. DN På stan anlitar frilansare som skriver långa artiklar om mat i Stockholm. Klokt, även om jag själv i regel tappar intresset efter dryga ingressen eftersom jag saknar dragning till kött. Isobel Hadley-Kamptz skrev till exempel om saluhallar för ett tag sedan och det var för många franska bloddruvor och panoreringar över köttdiskar för min smak. Men idag är det Anna Hellsten som skrivit texten och redan efter några sekunder måste jag slå upp körsnär och myskmadra och jag stortrivs. Jag gläds åt en köksmästare som erbjuder sig att lyncha krögare som serverar tigerräkor, även om det kanske gör att rubrikens "tallriksetik" kommer lite på skam. Men den här trenden med etisk kosthållning är åtminstone att föredra framför status quo där man vet att man handlar fel men blankt struntar i att göra något åt det.
P1 Morgon uppmärksammar International Female Film Festival som går av stapeln i Malmö 18-20 april och envisas med att fråga företrädarna huruvida filmer gjorda av kvinnor skiljer sig från filmer gjorda av män. En typisk fråga: "Om det inte finns ett kvinnligt sätt att göra film, varför finns det då en kvinnlig filmfestival?" Kanske var det bara pedagogisk intervjuteknik. Men för fan. Det handlar väl inte lika mycket om att kvinnliga och manliga filmer skulle vara väsensskilda till sin natur som om att kvinnliga filmer de facto inte visas i samma utsträckning som manliga filmer. 85 % av filmerna på andra filmfestivaler är till exempel gjorda av män. Gangster är definitivt gjord av en man. Han heter Steve Aries Aalam och har tidigare skrivit manus till 9 millimeter. Jag undrar om detta inte är det sista vi kommer att få se av riskkapitalistisk inblandning i svensk film. Bortsett från alla kommande installationer av Göta Kanal och Sällskapsresan alltså. Det var roligt att producenten Daniel Collerts förra riskkapitalprojekt, floppen Exit från förra året, handlade om skumma riskkapitalister. Nu är ingenting roligt längre. Jag vet inte vilka kalkyler Collert arbetar med på sitt Isis Cataegis Pictures, men de verkar vara helt uppåt väggarna. Med Exit var det Mads Mikkelsen och sköna miljöer med kristallkronor, typ herrgårdar och Berns, som skulle generera biobesök och säkra avkastningen. Det misslyckades. Med Gangster har man därför garderat sig med både Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist och ännu fler sköna miljöer med kristallkronor, typ herrgårdar och Berns. Det kommer att misslyckas den här gången också. Jag saknar nästan ord för att beskriva hur dålig Gangster är. Men Kjell Bergqvist har så lite vettigt att säga att han ägnar större delen av tiden i bild åt att rensa ut matresterna mellan tänderna med tungan. Kajsa Ernst gör ett kort gästspel som överklassigt dekadentlesbisk hemmafru, Frank Andersson spelar torped. Filip & Fredrik kommer att vika sig dubbel av skratt.
Jag sitter ute och lyssnar på Madlibs Shades of Blue och läser Johan Asplunds essäsamling Munnens socialitet. (Asplund är en gammal poppis socialpsykolog och kultursociolog och skrev 1987 en bok med titeln Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Asocial pratsamhet!) Han irriterar sig över att konstvetare har en tendens att psykologisera, vilket bland annat drabbat Carl Fredrik Hills eftermäle. Det är väl lätt hänt att man leker detektiv som konstvetare, eller uttolkare i största allmänhet, och söker efter dolda intentioner i något häftigt penseldrag, i förbifarten ställer en diagnos och förlitar sig på tvivelaktiga historiska källor bara för att det passar in i den föreställda sjukdomsbilden, att man bergsäkert konstaterar givna förlagor och inspirationskällor för att skänka vederhäftighet åt analysen och sken av spränglärdhet åt författaren. Men vad säger egentligen floskler om konstnärens ”inre kamp” och ”konstitutionella sårbarhet” om en målning? Eller om konstnären själv? Ta också Erik Blombergs djuptolkning: ”I naturmotivets förklädnad ger de [djupa hjulspåren i målningarna] uttryck åt en förträngd – och kanske perverterad – sexualdrift med otillfredsställda infantaila och sadistiska tendenser.” Ursäkta, men känner du honom eller? Kolla på bilden ovan. Säg hur sjuk i huvudet han är. (Jag var förresten på en Hill-utställning i Tensta Konsthall häromåret och drack gott myntate. Ville bara berätta det. Gillade den här bäst.) Madlib - Montara
I. Det gick inte att ta miste på de goda avsikterna med Det känns som fredag, den nya sena fredagsunderhållningen på svt, men det var desto svårare att hitta en röd tråd. Lite halabalo liksom. Men tyvärr ingen chosefri och intelligent underhållning utan mer forcerat krogmingel och så lite musik och lite gäster och ett par svt-sketcher. Johanna Koljonen var munter och David Bexelius bortkommen. Bingo Royale har åtminstone bingo. Förhandssnackisen Non-fiction kan i alla fall inte anklagas för att romantisera livet på Södermalm utan var 15 smådeprimerande minuter om Martin Kellermans vardagsbestyr. Lite mummel och sporadiska iakttagelser från naturprogram. Inget händer, och om inget händer måste det åtminstone vara lite snyggt att se på. Det var det inte. II. Jag var visserligen förberedd och varnad men Säg att du älskar mig träffade ändå hårt i mellangärdet. Mer förvånad är jag över tonträffen, den psykologiska trovärdigheten och en smygande effektiv samhällskritik.
III. Mark Kermode är inte bara gift med filmprofessor Linda Ruth Williams och placerad som nummer 10 på en lista över (engelskspråkiga) filmkritiker genom historien, han är ganska rolig när medverkar i BBC också. Podd här. (För tillfället är han i och för sig bortrest, men det går att stå ut med Andrew Collins så länge.)
Våldet är själva poängen, för det är ju så världen ser ut ju!
Det är kanske egentligen mest tacksamt att i döma ut genrer i tysthet. Men en vacker dag ska jag göra rent hus med spekulativa skräckfilmer. Från en moralisk ståndpunkt. Trots alla fantasters försök att göra varenda avart oantastlig. Jag ska bara se fler dåliga skräckfilmer först, om jag orkar. Unga män och filmforskare kan än så länge se fram emot Tarantino/Rodriguez-produktionen Grindhouse. David Denby:
…the movie won’t do much for anyone who doesn’t have an academic or fanboy absorption in junk. Tarantino and Rodriguez assume that we’ll relish the movie’s violence or shrug it off as play, as they do, but not everyone in the audience will want his enjoyment of it taken for granted that way—the mashed and maimed bodies leave depressing images in the mind and, at this moment in history, carry terrible associations. The two men love movies, love movie culture, love audiences, but how can you accept a love that expresses itself obsessively with an assault on the human body?
Devin the Dude har släppt en ny skiva, Waitin to Inhale. Hans släpiga röst har de senaste åren vunnit gehör hos lyssnare som ser honom som en rappens Ior eller Droopy. En charmig typ. HiphopDX menar att "rappers just don't get more likeable than The Dude". Pitchfork karaktäriserar honom som en ”funny everloser”. En tillbakalutad Richard Pryor för 2000-talet. Waitin' to Inhale hyllas som en platta om relationer från ett ”male perspective” av Down-South och i "She want that money" rappar Devin om att ha sex med horor gratis, vilken manlig penis han har, hur löjlig horan är som tror att han älskar henne och gråter men ändå fortsätter att bresa på benen för att göra honom till viljes.I "Hope I Don't Get Sick A Dis" är det hora/madonna som vanligt när han och polarna är ute och frågar brudar om de vill knulla, för "if they're sleazy than it's easy, of course / but if they're lady like we gotta control our voice". I "Cutcha up" rappar Devin om hur han går igång på minderåriga tjejer. "Just because" är en travesti på en kärleksförklaring á la LL Cool J och handlar om hur han misshandlar sitt ex till döds. Och så vidare. Relationsproblem ur ett manligt perspektiv, som sagt. Hur kan man då bortse från ovanstående exempel på Devins kvinnosyn om man gillar The Dude? Pitchforks recensent Tom Breihan har en idé: "I'd prefer to think that his songs are more about misogyny than reflections of it." Eller så kan man hänvisa till andra låtar där Devin är snällare mot kvinnor. Eller så kan man vifta ifrån sig alltsammans och säga att texterna bara är på skoj. Eller så kan man se det som att Devin själv i slutändan är den största losern i låtarna.Digfi ser The Dudes misogyna texter som "å andra sidan det enda problemet med en annars egen, underhållande och sympatisk skiva". Anmärkningar i marginalen, alltså. Två bra låtar på Waitin' to Inhale: "What a job" och "She useta be".
Jag tänkte mig Direktören för det hele som en iscensättning av den socialantropologiska idén om organisationen som teater. Daniel Sandström utvecklar ett liknande resonemang, förtjänstfullt förstås. Vi som främst känner The New Republic från filmen Shattered Glass, med en Hayden Christensen sans ljussabel i rollen som fritt fabulerande journalist, kan även läsa om tidningens rätlinjiga politiska face lift. Ambiguitet går inte hem nuförtiden. Vi bannar i förbifarten The New Republic för en ogivmild hemsida, gör vi.
Storsvindlaren Dimitrios (1944) Jag satt och väntade på att Peter Lorre skulle bli ond. Det blev han aldrig. Lorre spelar en deckarförfattare som blir inblandad i sydösteuropeiska spionförvecklingar när han gör research till en ny bok. Jo, meta. Sydney Greenstreet spelar naturligtvis halvt om halvt renhårig britt. Njutbart. Kanske ändå en minor Jean Negulesco, som far eller son i The Squid and the Whale skulle sagt.
Hot Fuzz (2007) Oväntat, med tanke på filmaffischen, och jag har inte sett Shaun of the Dead, rolig parodi på amerikansk snutaction. Men med betydligt fler trådar än så: 1) Humor som uppstår när en paragrafryttare från London förflyttas till det lilla samhället Sandford och konfronteras med den engelska landsbygdens laissez faire. 2) Blodiga seriemördarmord. 3) Male bonding. 4) Gerontokrati. 5) Provinsiell masspsykos. 6) Timothy Dalton som slipprig retailer. 7) Ej att förväxlas med Kopps. 8) Biopremiär fredag.
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (2005) Jonas Karlsson behållningen i 50-talsvykort i FÄRG. Inte för att Maria Lundquists son misskötte sig. Kan annars inte riktigt bestämma mig för om jag ska bli berörd av sånt här eller bara ana Håkan Nesser i mossen. Men habilt ändå. Kul också att höra saliga Örebro-Kuriren nämnas vid namn (eller nästan, Måns Nathanaelsson (!) sa "Kurren") i en nutida svenska film. Hur ofta händer det?
Hämnaren från Alcatraz (1967) Äntligen struken från protokollet över osedda Lee Marvin-klassiker. Men inte mycket att hurra för. Lee Marvin ser ut som åttio och ligger med brudar runt de trettio. Så mycket hade jag väntat mig. Men jag kan inte riktigt med de "moderna" bildlösningarna. Misstänker att den åldrats betänkligt och att jag dessut0m borde haft mitt Lee Marvin-maraton för flera år sedan för att verkligen maximera nyttan.
Will Ferrell: We're gonna dance to one song, and one song only: "Lady Humps" by The Blackeyed Peas. "What you gonna do with all that junk, all that junk up in your trunk? I'ma get you, get you drunk, get you drunk off my lady humps, my humps, my humps, my lovely lady humps." Jon Heder: I'm not skating to anything with references to "lady humps". I don't even know what that means. Will Ferell: No one knows what it means! But it's provocative.
II. Jag har egentligen inte mycket att gå på men har ändå beslutat mig för att instigera en pepp inför Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in som har premiär om ett knappt år. Jag gillade John Ajvide Lindqvists sommarprat, Emma gillade romanen och Charlotta Denward har avslöjat för mig att filmen blir sjukt snygg. Jag nöjer mig med så lite dessa dagar.
III. Har även upptäckt Ebert & Roepers jukeboxsajt. Ebert är ju sjukskriven och Roeper är inte alltid helt nykter, eller ens underhållande, i sina omdömen. Men när Wesley Morris från The Boston Globe hoppar in är det utmärkt. Då börjar det likna vad jag och Erik Helmerson önskar oss av Filmkrönikan. Leta er exempelvis fram till recensionen av Reign over me/Vänner för livet. (Öh, ungefär vad som står på Weird Science, med andra ord.)
Martin Degrell bjuder på en välkommen sammanställning av matnyttiga amerikanska podcasts. Typiskt nog är det ändå Fresh Air, det enda program jag kände till sedan tidigare, jag måste tipsa om nu. Terry Gross intervjuar amerikanska ståuppkomiker som åker omkring med The Axis of Evil Comedy Tour. Så vitt jag kan förstå har ingen av turnémedlammarna nordkoreanskt ursprung, men det är intressant att höra hur en iransk-amerikansk komiker förhåller sig till den utrikespolitiska turbulens som såklart får inrikeskomiska konsekvenser. Eller ta Ahmed Ahmed, med egyptiska rötter, som råkar dela namn med en efterlyst terrorist, något som så att säga komplicerar flygresorna under turnén. Det ledde också till att han blev arresterad en vacker dag, utan anledning, utan förklaring. Och får man skratta åt det oavsiktligt komiska i att Ahmed Ahmeds cd finns i två versioner, en ocensurerad och en för "children and muslims"? Dessutom: Hur högt till tak är det i dekadentliberala Dubai? (Bildligt talat, uppenbarligen.)
Det är dels bristen på stilistik och dels övergödslingen av teori som är problemen med svensk filmkritik enligt Erik Helmerson, det vill säga dels att recensenter uttrycker sig ”klyschigt och slött” och dels att en filmrecension i DN ”känns som en teoritenta”. Ibland, som när Helmerson hämtar ”Fullträff av von Trier” som exempel på en trött formulering ur en kanske då förment teoritung recension av filmvetarprofessorn Maaret Koskinen i DN, är det visst både och samtidigt. Men jag vet inte om Helmersons omdöme om Darling - ”Den är mycket bra” - är mycket bättre. Poäng: Det är lätt att rycka citat. Självfallet bjuder den svenska filmkritiken alltför ofta på slapp stilistik, och det är förstås aptråkigt, även om jag inte riktigt delar Helmerssons svartsyn. Stilistiska undantag finns. Men var finns egentligen de krångliga teoriavsnitten i svensk filmkritik? Av huvudfienden DN:s recensenter är det väl främst Koskinen som slänger sig med en gnutta filmteori emellanåt, samtidigt som jag har svårt att klaga på hennes stilistisk. Kerstin Gezelius varken formulerar sig slött eller mörkar eventuella tankesprång med tio spaltcentimeter teori. Fredrik Strage är inte direkt teoritung. På SvD kan jag inte heller komma på någon teoretiker, undantaget Carl-Johan Malmberg. Nils-Petter Sundgren anklagade filmrecensenter för att vifta med höga betyg i bioannonser häromdagen, och Helmerson frågar sig vilka filmrecensenter Sundgren menar. Vilka filmrecensenter menar Helmerson själv? PS. Det var nyss ordväxlingar om svensk filmkritik i P1 Obs också. DS.
I sin iver att parera Natalia Kazmierskas försök att ta ära och heder av Christer Berglund, genom att kalla hans arbeten för machojournalistik, insisterar Björn af Kleen i Rodeo på att New Journalism, den tradition inom vilken Berglund verkar, inte är macho och att arbetsmetoden, ”flugan på väggen”, inte är rakt igenom manlig. Gay Talese, affischpojke för New Journalism, är en sån ”fluga på väggen”, enligt af Kleen, och har skrivit en nyligen på svenska utkommen inifrånskildring av den amerikanska synden, sexindustrin, Playboy, et cetera, kallad Din nästas hustru. Detta jämför af Kleen med Ester Blenda Nordström som arbetade som piga i början av 1900-talet för att kunna skriva reportage om sina erfarenheter. Det vill säga, undersökande journalistik är också en kvinnlig genre. Men en fet skillnad måste väl ändå vara att Gay Talese själv aldrig wallraffade som semiprostituerad massös utan nöjde sig med att besöka en? Inifrånperspektivet blir liksom lätt immigt. Och nog väcker förresten ”flugan på väggen”, betraktaren, flanören, och så vidare, associationer till den manliga blicken. Men frågan är om det överhuvudtaget är ett korrekt sätt att beskriva i alla fall Berglunds arbetssätt. Det är snarare Berglunds aktiva deltagande och engagemang som gör reportagen läsvärda. Reportagesamling I dödens väntrum är annars främst macho, eller i alla fall manlig, i sina ämnesval; manliga våldsverkare, män med problem, en porrkung. Men inte bara, som af Kleen klokt uppmärksammar. Rispan som blev en ros och titelreportaget handlar om svenska judars arv efter Förintelsen respektive en döende cancersjuk kvinna, och sparas till slutet av boken. Kanske är de allra bäst. Patrik Svensson har för övrigt också diskuterat Talese och Berglund på en och samma gång.
